tisdag 11 april 2017

Om när Marxisterna tog över Sverige - Gästinlägg

Ett nytt gästinlägg av Karin. Denna gång skriver honom insiktsfullt om hur Marxisterna tog över makten i Sverige och infiltrerade svensk politik inom samtliga dåvarande politiska partier:

Det började på 1960-talet med ungdomsrevolten. Ungdomarna som nu började utbilda sig mera oavsett social bakgrund, ansåg att de visste bättre än de tidigare generationerna då de nu tillhörde de utbildades skara.

Respekten för tidigare generationers kunskap, erfarenhet och kompetens försvann helt. Allt var "gammalt och förlegat".

Ungdomarna skulle själva utforma sin och landets framtid enligt på sina egna villkor.

De unga ifrågasatta allt och alla! Föraktet mot "auktoriteter" var stort! Barn skulle inte uppfostras enligt gamla normer, utan de skulle själva få göra sina egna misstag.

De som protesterade blev kallade för "bakåtsträvare" och förlöjligades.

Studenter vid Stockholms universitet ockuperade Kårhuset i maj 1968.

Ungdomarna hade större frihet och föräldrarna arbetade oftast utanför hemmet, så det var inte längre nödvändigt att börja arbeta tidigare av ekonomiska skäl.

Det började bildas en "kulturelit" som genom att få statliga bidrag till olika föreningar kunde organisera sig och syssla med opinionsbildning på heltid. Den politiska aktivismen tog fart på nytt!

Den tiden kom också Vietnamrörelsen där både Marxisterna, resten av Extremvänstern, och SSU var inblandade och lärde känna varandra.

Marxisterna insåg att de kunde indoktrinera SSU:are i deras syn på politiken redan på slutet av 1960-talet , och att marxisterna hade en chans att infiltrera det Socialdemokratiska partiet och därigenom komma påverka Svensk politik.

Nu kom de första politiska reformerna och där ville Marxisterna ha ett ord med i besluten och fick många med sig som ville ha en social förändring till stånd.

De högre utbildningarna som förr var förbehållna de barn som hade välutbildade föräldrar som tillhörde "makteliten", skulle göras tillgängliga för alla.

Under 1960-talet började alltfler kvinnor att arbeta utanför hemmet och kvinnokampen fördes främst av Marxisterna. Allt var männens och den ekonomiska maktelitens fel. En inställning som de flesta på vänsterkanten fortfarande har.

Vi har t.ex. "en feministisk regering" idag!

All utbildning skulle göras tillgänglig för alla oavsett föräldrarnas sociala status, även kvinnorna. Regeringen gick in och införde.

Vilket i och för sig var mycket bra. Men de Marxistiska kvinnorna ansåg att det gick för sakta att ge kvinnor maktpositioner i samhället och krävde jämlikhet då det gäller maktpositioner.

Kompetens och kunskap är enligt Marxisterna oviktigt, makten är det enda som gäller.

(Studiemedlens historiska utveckling

Det moderna studiemedelssystemet infördes 1965. Då kunde man få 3 500 kronor under en termins heltidsstudier. Under 2017 får en studerande som studerar med bidrag och lån 50 080 kronor för en termins studier. Bidraget utgör cirka 28 procent av hela studiemedelsbeloppet och lånet 72 procent.)

Och samtidigt började Marxisterna att infiltrera skolväsendet. Först och främst lärarhögskolan, men även de andra utbildningarna.

Konsekvenserna av detta märker vi i dagens skolor, som arbetar med att indoktrinera våra barn i ett Marxistiskt tankesätt.

En annan konsekvens är att de barn som växte upp alla, oavsett vilket politisk parti de tillhörde arbetade efter en marxistiskt ideologi.

Idag märker vi detta Marxistiska tänkande i samhället alla nivåer, ändå upp i Regeringen och i Rättsväsendet.

Framförallt märks detta inom media, kulturen, sociala myndigheter, skolor, och andra offentliga institutioner.

Även om deras syn på olika sakfrågor skiljde sig åt, hade det marxistiska tänkandet om "goda" och "onda" slagit rot. De var bara inte överens om vilka som var goda och vilka som var onda.

Eftersom Svenska folket generellt fick det bättre, blev det allt svårare för Marxisterna att påstå att de kämpade "för folket mot makteliten".

Nu var det minoriteterna som de påstod sig "stå på barrikaderna för". Kvinnorna, barnen och sexuella minoritetsgrupper. De var de "nya förtryckta" som skulle lyftas fram.

Detta levde Marxisterna på under många år! De var ju "de goda" som stod på de förtrycktas sida. Det har alltid varit deras argument för (att enligt dom själva) ha rätt åsikter.

Vi fick TV och intresset för omvärlden ökade. Och då började svenskarnas kunskaper och intresse för andra länder att öka. Nu var det "tredje världens förtryckta" som var de nyaste som skulle lyftas fram.

Enligt Marxisterna var nationalism helt ute och alla skulle vara "världsmedborgare". Ett tankesätt som de fick med sig Socialdemokraterna i.

Svenskt bistånd skulle nu handla om "socialisering" av Tredje världen. SIDA ändrade sin inriktning från humanitärt bistånd till "socialisering" av Tredje Världens länder.

Det blev viktigare att sprida med Marxistiska socialismen ut i världen. Sverige utgav sig för att vara "ett föregångsland" som visste bäst och var bäst.

Den Svenska Marxistiska socialismen skulle spridas ut i hela världen.

Sedan fick Sverige fick ett någorlunda fungerande system för en social rättvisa inom landet, och även ett fungerande biståndsarbete. Så Marxisterna letade efter nya vägar för att kunna rättfärdiga sin argumentation om "kampen för de förtryckta" och "allas lika värde".

De började argumentera för en ökad invandring till Sverige som en del av "hjälpen till fattiga länder". De ville importera människor från andra länder som skulle utbildas här, istället för att bygga skolor i deras hemländer.

Enligt Marxisterna var det viktigt att dessa invandrare fick behålla sin egen kultur och sin egen religion, för deras argument var att dessa människor skulle återvända och bygga upp sina egna länder och samtidigt sprida den Marxistiska socialismen.

Något som visade sig endast vara ett sätt att tysta kritikerna på.

De som kom stannade i Sverige och ytterst få har återvänt till hemlandet.

Marxisterna var drivande i frågorna om "religionsfrihet", "mångkultur", "allas lika värde", "rätta värdegrunder", "feminism", "fri invandring" m.m.

Under 1970-talet var Socialdemokraterna angelägna att hålla de borgerliga partierna från makten och såg genom fingrarna med att de marxistiska ungdomarna gick med i SSU.

Marxisterna var duktiga på argumentation och retorik och använde de numera så välkända argumenten om att vara "goda" och alla som inte tyckte som dom var "onda".

Marxisterna infiltrerade också Socialdemokratiska moderpartiet och Fackföreningarna.

De som höll på den gamla Socialdemokratiska politiken kallades antingen för "gråsossar" eller "betongsossar". Gråsossarna ville ha kvar den gamla politiken och betongsossarna den dåvarande politiken som de fört sedan 1960-talet.

Detta resulterade så småningom i vad som kallades för "Rosornas krig". Där även Fackföreningarna var inblandade.

Det Socialdemokratiska partiet bestod till viss del av de som blivit indoktrinerade av Marxismens tankar och de bestod Fackföreningarna fortfarande av "gråsossar och betongsossar".

Marxisternas inverkan på Sverige och svensk politik märks väl i alla de lagändringar som gjordes på 1970-talet. Deras inflytande på Socialdemokraternas politik var stor under denna period i Svensk historia. ALLA ville ju tillhöra "DE GODA".

Samma retorik som Socialdemokraterna använder än idag.

Först 1981 började SSU utesluta de mest aggressiva Marxisterna som ville gå fortare fram med en "socialisering" av det Svenska samhället med mera lagar.

Detta uppmärksammades inte av den "etablerade pressen" och 1982 vågade det Socialdemokratiska moderparti också påbörja sin utrensning av de mest extrema marxisterna.

Fast på den tiden kallades de för " Trotskister", som är en gren av Marxism.
(Trotskism är en marxistisk riktning som bygger på Marx, Engels, Lenins och Trotskijs idéer. )

(Trotskister har också använt entrism som metod, det vill säga att gå in i redan befintliga partier och organisationer, eller att arbeta inom dessa för att försöka påverka dem åt vänster. Detta gjordes ursprungligen 1934, då Trotskij rekommenderade de franska trotskisterna att gå in i det franska socialistpartiet.

Det finns exempel på fler länder där trotskister har utövat entrism, till exempel Storbritannien där den trotskistiska organisationen The militant utgjorde en tendens inom Labour.

I Sverige användes taktiken gentemot SSU och socialdemokraterna av Arbetarförbundet Offensiv (numera Rättvisepartiet Socialisterna) på 1970-talet.)

***********************************************************

Trotskiserna kallar sig idag för "Rättvisepartiet Socialisterna" och är än idag politiskt verksamma. Dessa har än idag ett nära samarbete med SSU på vissa orter i Sverige.

Under dessa år lyckades Marxisterna med sin retorik och indoktrinering och har idag större inflytandet på Sverige och Svensk politik än något av de politiska partierna som sitter i Riksdagen.

För det Marxistiska tänkandet genomsyrar hela det Svenska samhället och ingen vill bli kallad "OND".

Så långt Karin.

Läs mer om socialismens ondska och historia här (Om socialismen som navet för den nya världsordningen), här (Om behovet av storstädning i Sverige), här (Om vad som egentligen förstör vårt land), här (Om Sveriges största statsförstörande parti) och här (Om ett ofattbart svenskt samhällsfenomen).

Tidigare inlägg av Karin här (Om svenska regeringars största misstag), här (Om invandringsvansinnet), här (Om åldersdiskriminering) och här (Om att manipulera den svenska befolkningstillväxten)

Läs om socialdemokratins sammanbrott i Europa här i en krönika av Janerik Larsson.

Läs Fredrik Segerfeldts granskning av vänstern här:

Del 1 (Det fina partiet)
Del 2 (Det fina hatet)
Del 3 (Det fina våldet)
Del 4 (De fina forskarna)
Del 5 (De fina redaktörerna och estradörerna)