måndag 6 mars 2017

Om höger och vänster - Gästinlägg

Det där med höger och vänster i politiken är inte enkelt. Läs här vad Lena Holfve skriver på sin blogg.

Jag citerar "Vi ska separeras, isoleras och polariseras – och helst bli osams – för om precis alla, från vänster till höger, tog ställning till listan skulle förmodligen alla säga; nej! Det är det här som kallas för att “söndra för att härska”.

Jag håller med om detta. Enda anledningen till att uppdelningen höger-vänster finns i politiken är just "söndra för att härska" för att bereda väg för den nya världsordningen (NWO).

Läs här en analys om varför kommunism, islamism, nazism och fascism är samma andas barn. Där hittar du också en länk till en analys om vänster-högerskalan som trots att den är helt irrelevant fortfarande används i svensk politik.

Stefan Torssell delar här sina reflektioner på samma tema ett nytt gästinlägg:

Orden högerextrem och vänsteraktivist, vad betyder de?

Allt började efter franska revolutionen.

Revolutionärerna som hade stridit för de borgerliga friheterna och fri handel etc, dvs liberaler, satt till vänster i nationalförsamlingen.

De som var konservativa och ville återinföra monarkin satt till höger.

År 1848 kom Karl Marx kommunistiska manifest och nu blev de som stod på arbetarnas sida vänster och de som var fabriksägare (alltså en del tidigare liberaler) tillhörde högern. Högern värnade staten.

Snart övertog Socialdemokratin, som stod till vänster, högerns syn på staten och liberaler och konservativa bytte sida och började gemensamt kämpa mot den starka staten.

Nationalsocialister som förespråkade ett socialistiskt samhällsskick med en stark stat med ett avskaffande av demokratin kallades plötsligt höger.

Arbetarklassen var fortfarande vänster men en etniskt homogen befolkning blev höger.

Vänstern tappade intresset för arbetarklassen under 1970-talet och ersatte vurmandet för arbetare med kritik av normer.

Nu var det inte fabriksägarna som var höger och därmed huvudmotståndare utan de som förespråkade ett samhälle baserat på bestående värden.

Vänstern övertog liberalernas syn på människan som en bärare av individuella rättigheter och förenades med liberaler och konservativa i kampen mot staten.

Extremhöger blev sådana som övertog socialdemokratins idé om staten som en trygghet för arbetarklassen och den lägre tjänstemannaklassen.

I mitt första val röstade jag på socialdemokratin, alltså vänster. Sedan röstade jag på Centern därför att jag tyckte den offentliga sektorn blev för stor.

Alltså tog jag med den tidens bedömning ett litet steg åt höger, men med dagens bedömning tog jag ett steg åt vänster, eftersom en minskad statsmakt är vänsterpolitik.

Är jag då höger eller vänster?

Vet inte, eftersom vänster höger numera återigen har fått en ny betydelse och handlar om helt andra saker:

De till vänster vill att den egna staten ska utplånas och ersättas av en global gemenskap. Alla rättigheter, utom äganderätten, ska kopplas till individen oavsett om man som individ har förtjänat dessa rättigheter. Normer hindrar den individuella friheten.

Till höger räknas de som vill ha en nationell stat som ger den enskilde rättigheter som man måste förvärva genom arbete eller studier. Högern tror att människan är en produkt av uppfostran, tillhörighet, språk, kultur och traditioner i kombination med individuella särdrag. Därför ska staten se till att ge människor goda skolor.

På 1960-talet räknades ett sådant synsätt som en vänsterståndpunkt. Då trodde man att man kunde förändra människor just genom språk och kultur. I dag tror vänstern att kultur saknar betydelse.

Vänstern anser numera att människor omedelbart ändrar värderingar och kultur i samma ögonblick som de byter vistelseort. Vänstern tror inte på den nationella staten.

Skrota allt högervänster.

Jag vill att de Däruppe får mindre makt och de Därnere måste få bättre villkor, högre pensioner, större jämlikhet och barnen bättre skolor. Staten ska skydda arbetare och tjänstemän och alla Därnere som behöver skydd med nationella lagar.

Numera tillhör vänstern Däruppe.

Är det inte dags för någon begåvad statsvetare att reda ut alla de förvirrade begrepp som vår minst sagt stupida och grötiga kulturelit slänger omkring sig. Och lika grötigt verkar det vara bland journalistkåren.



Om situationen i svenska skolan - Gästinlägg

Detta är ett gästinlägg av en lärare som vill vara anonym. Detta inlägg kan komma att följas av uppföljande inlägg av samme skribent.

”En skola brinner varje dag – vem bryr sig?”

”Det brinner! – och det är ingen övning!”, ropar jag åt de äldre eleverna som tittar ut från klassrummen, vilka undrar över brandlarmets entoniga surrande ljud. Snabbt fylls korridorerna av skrikande elever vilka mer eller mindre bara har det dem haft med sig in till klassrummet ut.

Flera av eleverna har vänner, eller släktingar som kände någon som dog i Backa-branden 1998. Där 63 unga människor omkom och de flesta dog av röken, inte elden. De har lärt sig hur farligt det kan vara med röken och att de därför snabbt måste ut. Skolan har ingen riktig plan för utrymning vid brand, eller jo, det finns en på pappret och man övar plikttroget en eller två gånger om året men med den personalströmning som sker är det inte många som varit med mer än en gång, på sin höjd två om de fått ett läsårsvikariat.

Eftersom utrymningsplanen inte alltid är klar för vare sig elever eller personal blir det en aning kaotiskt när även den senare gruppen får klart för sig att det är ”allvar” och ingen övning.

I dylika situationer har jag noterat att något händer med främst de som jobbar i skolans värld men även andra som har en auktoritetsroll av något slag. De stiger fram och tar kommandot utan att fundera, och lyckas för det mesta ta bra beslut. Det kan dock ha att göra med de runt 300-500 moraliskt signifikanta beslut varje dag en lärare förväntas fatta som Gunnel Colnerud (1) i sin forskning lyft fram.

Alla dessa beslut kan givetvis inte bli ”rätt”, inte ens om tiden för reflektion och professionellt beslutsfattande vore närmast oändlig. Trots det brukar de bli bra. Min teori är att i ett ögonblick av kaos, vill man att någon annan skall ordna upp det hela och ”rädda” allt. Och därför lyder man när någon som verkar veta vad de gör tar kommandot.

I det här fallet, delade vi upp oss efter att en kollega tog kommandot så att några arbetslag följde med elever ut till uppställningsplatsen och förhindrade att de vände tillbaka till skolan (jo, det händer. En del tar tillfället iakt att försöka stjäla eller vandalisera då det ändå är kaos). Andra arbetslag, delades upp för att snabbt söka av utrymmen där elever kunde tänkas ha stannat kvar. Klassrumsdörrar öppnades, toaletter likaså och det var snabbt avklarat.

På väg tillbaka upptäckte en av kollegorna var det brann, på en toalett uppe på övervåningen. Dörren var öppen och plaströken, skapad av plastgolvmattan samt andra plasttillbehör, bolmade ut. Snabbt sparkade han till dörren så den gick igen och rusade tillbaka till utgången. När plötsligt en dörr till ett klassrum öppnades och två av mina små elever kom ut.

De såg inte ut att må bra, den ena hängde på dörrhandtaget och den andra kräktes på golvet. Min kollega och jag lyfte upp varsin elev och rusade ut med tröjan uppdragen över näsorna, för att inte få i oss mer rök än nödvändigt.

Väl ute på uppsamlingsplatsen fick vi en reprimand av rektorn för att vi stannat kvar, istället för att springa ut och ta hand om våra övriga elever. Det var ingen ide att argumentera emot, visst var det dumt av oss att kontrollera klassrummen. Hade vi inte gjort det är det troligt att de två eleverna istället fått vänta på brandmännen som nu rullade in på skolgården i sina brandbilar. Och vad som hänt med eleverna under den tiden, det vet man inte.

Från att brandlarmet gick till att brandbilarna rullade in på skolgården där den svenska flaggan fladdrade i den dåligt förankrade linan i flaggstången likt ett dåligt omen, tog det 13 minuter. En tid som kändes som en evighet…..

Hur gick det då? Undrar säkert den som läst såhär långt.

Jo, den här gången gick det bra. Brandmännen släckte elden och eleverna fick gå tillbaka in i skolan. De elever som vi bar ut klarade sig utan men och ingen annan blev skadad, fysiskt. Psykiskt är antagligen en helt annan historia.

Svenska skolor är en av de värst drabbade av bränder i världen.
Varje år rapporteras hundratals skolbränder i Sverige, och minst hälften är anlagda. Antalet har fördubblats sedan 1990-talets nivåer, med år 2009 som en toppnotering – då de anlagda bränderna kostade svenska skattebetalare över 500 miljoner kronor(3).

Även om hälften av skolbränderna är anlagda så är mörkertalet stort. Dessutom visar det sig att anlagda bränder nästan alltid har föregåtts av andra problem som allmän oro, mobbning och skadegörelse, papperskorgar som brunnit men slocknat.

Många barn och ungdomar har psykosociala problem. Ofta är de som stökar kända sedan tidigare och som grupp beskrivna sedan länge. Både dåliga hemförhållanden och kamratrelationer påverkar barnen negativt. Genom att ingripa tidigt mot elever som har sådana problem minskar risken för inte bara bränder utan även annan skadegörelse och allmän oro.

Enligt Susanne Hessler på Brandskyddsföreningen (2), som leder projektet ”Skolan brinner”. Uppstår skolbränder främst på skolor där det förekommer vandalisering, kränkande språkbruk och mobbning. De som eldar är oftast pojkar med dålig föräldrakontroll, har låga betyg, umgås med andra som är kriminella, eller som helt enkelt inte gillar skolan.

–På skolor där elever trivs brinner det inte, säger hon.
Vissa ungdomar kan uppfatta vuxenlivet som likgiltigt, och försöker göra det lättare för sig genom att hota, slåss, stjäla, tända eld etc. De har ofta en negativ självbild av sig själva och den värld de lever i. Det viktigaste för en människa borde vara att kunna tycka om sig själv och lita på sig själv, först då kan man tycka om andra personer. När man har en negativ självbild tror man att alla andra är som man själv är.

Det är lätt att förtränga sitt självförakt och istället förakta andra människor (5). För många ungdomar är det lätt att hamna i fel ”gäng” om de har en dålig självbild och ett dåligt självförtroende. Eftersom man är mer lättpåverkad av omgivningen, och vill hitta en plats där man känner att man hör hemma. Vilket kan leda till att man hamnar i en grupp där man känner en samhörighet med personerna i gruppen.

Trots att man kanske inte har de åsikterna gruppen har, utan det väsentliga är då att man hittat en plats för sig själv och känner tillhörighet. Om man ser till ungdomars identitetsutveckling är det av största vikt att de får mycket erfarenheter från olika sociala sammanhang för att lära känna sig själva och hur man är tillsammans med människor med olika bakgrund så som klass och etnicitet. Bilden av sig själv får man på vägen i livet genom varje möte och i dess sociala sammanhang.

Lärarens verklighet
Som lärare möter vi dagligen elever i ett problemskapande beteende. Elever som av olika anledningar har ett beteende som ställer till det för dem själva och för deras omgivning. Lärarrollen av idag har övergått från en traditionell med katederundervisning, till en mer coachande roll. Där lärarens uppgift tidigare varit att ”fylla” elever med kunskap, som om denna varit något fysiskt.

Till att eleverna själva utvecklar kompetenser och redskap för att kunna hantera och värdera information. Att utgå från elevernas förförståelse och att ”ta den lärandes perspektiv”, för att låta eleverna konstruera sina egna förklaringar innan man kontrollerar hur det förhåller sig i verkligheten. Är något som man poängterar i bland annat Läroplan för grundskolan, Lgr11 (4).

Mitt i detta finns då kanske en elev/ett barn som ofta mår dåligt. Dessa elever hade antagligen mått bättre av att vara i en avskiljd miljö, där lugn och ro och struktur genomsyrar skoldagen (6). Genom nytillkommen lagtext vill riksdagen skapa förutsättningar för att hantera dessa elever. I 5 kap 6-16§ i Skollagen (2011), som går under rubriceringen ”Trygghet och studiero” tas disciplinära åtgärder och andra åtgärder som rektor och lärare kan tillgripa upp. Detta för att ”tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande”.

Uppkomsten av ett beteende är komplext och hänger samman med individens relationer till sin omgivning och de värderingar och förväntningar som finns i kontexten. Själva uppväxten handlar om att söka och utveckla sin identitet. Förr var det så att man först gick i skolan och sen kunde man börja leva och njuta av livet. I dagens samhälle är ungdomen och skolan livet, och man lever här och nu.

Alla samhällssystem behöver för att kunna fungera en socialisationsprocess. Socialisationsprocessen är den process varigenom ett samhälles dominerande normer och värderingar överförs till, och internaliseras av, individerna. Utan denna process skulle varje samhällsformation falla sönder i ett tillstånd av normlöshet och kaos.

Den sociala/kulturella socialisationens normer och värderingar anger vad som är ett “normalt“ och “riktigt“ beteende som exempel att människor inte ska döda varandra, att man ska ha en viss distans till främmande människor, att man ska äta med bestick, att man ska tala lågmält på bussen, att man inte ska vandra omkring naken på stadens gator osv.

Även om socialisationsprocessen är särskilt viktig under barndomen fortsätter den under resten av livet och vid varje särskild livsfas finns det övergångar som skall passeras eller kriser som skall genomlevas (7).

Samhällsförändringar påverkar även människors värderingar och livsuppfattningar och genom samtal kan elevernas livssyn och värderingar synliggöras, beaktas och på så vis sättas i relation till skolans värdegrund. Skolan har en viktig uppgift då en av dess roller är att utbilda för förändring. I mer än hundra år har skolan utbildat för att möta industrisamhällets behov.

Dagens skola måste därför spegla framtidens samhälle och när dagens skolelever är klara med sin utbildning, kommer de att möta det vi har vant oss vid att kalla informationssamhället. Genom den sociala/kulturella socialisationen lär sig individerna att kommunicera och umgås med varandra.

Den process genom vilken barnet varseblir sociala strukturer och mönster, lär sig hur det anpassar sig till normer och oskrivna regler samt registrerar belöning i samband med regelrätt beteende och bestraffning i samband med brott mot de sociala koderna.

Betygsstatistiken
Varje år redovisar Skolverket också betygsstatistik från föregående läsår (8). Betygen är relaterade till skolans kunskapsuppdrag medan måluppfyllelsen i andra delar av uppdraget måste värderas med andra metoder. Den betygsstatistik som Skolverket publicerar visar att för många elever inte når målen. Liksom tidigare gäller det i särskilt hög grad elever med utländsk bakgrund.

Även om man kan diskutera i vilken grad det har skett en reell försämring och i vilken grad förändringen förklaras av att lärarna successivt blivit säkrare i hanteringen av betygssystemet och därvid mer använt hela skalan, från det högsta betyget (som också ökat i omfattning) till att inte sätta betyg, står det klart att resultaten inte är tillfredsställande.

I framgångsrika skolor är reglerna och normerna för det sociala umgänget på skolan tydliga och tillämpas konsekvent. Lärarna har höga förväntningar på eleverna, också på dem som har svårigheter. Man ser i första hand till elevens styrkor och möjligheter och engagerar eleven själv och föräldrarna i arbetet med att utforma ett bra stöd.

Skolverkets studier visar även att goda relationer med elev och hem är helt avgörande för hur väl skolor lyckas även med de elever som är i stort behov av stöd.

Framgångsrika skolor har också en fungerande självgranskning och självvärdering så att det inte bara är elevers svårigheter som fokuseras utan också den egna organisationen, arbetsmiljön och kompetensen.

Det finns en dold läroplan som är av latent karaktär. En av den moderna skolans största kritiker Illich har uppmärksammat oss på att barnen lär sig mycket mer än vad som går att utläsa av skolans officiella kursplaner. Den dolda läroplanen förmedlar en informell inlärning av beteenden, värderingar och attityder som många gånger härigenom kan livsbestämma och begränsa individens framtida möjligheter (Giddens 1998:446). I detta sammanhang innebär det: att sitta still, vänta på sin tur och att inte tala om man inte fått ordet.

Elever lär sig även om makt och maktutövning, att det finns hierarkier, att vissa är mer värda än andra och att det finns vinnare och förlorare.

Skillnaden mellan regler och normer är att regler är nedskrivna påbud medan normer är alla de oskrivna regler som finns i vårt uppförande. Det finns t ex ingen lag eller regel som förbjuder oss människor att peta i näsan offentligt, men vi vet alla att så gör man inte. Då lagar och regler inte följs så finns det fastställda konsekvenser, straff, och dessa gäller för alla. Om en norm inte följs så kan påföljden vara olika från en situation till en annan.

Det här är kunskaper som en del elever snabbt lär sig att utnyttja till fullo i skolans miljö. Ett bra exempel är ”bötning”. Vilken är en benämning på utpressning eller rån vilken ofta används när brottet begås av och mot ungdomar på högstadie- eller gymnasieskolor. Där gärningspersonen bestämmer att en annan person ska betala ersättning för en påstådd kränkning eller annan påhittad orsak.

Kränkningen kan till exempel bestå i att en elev berättat om en händelse för lärare eller polis. De som utför bötningar är medvetna om den ringa straffpåföljden och att det oftast inte händer något när det sker i skolan. Eftersom den som blivit utsatt oftast inte berättar, vare sig för personal eller hemma. Det innebär att man lär sig saker i skolan som ingår i den dolda läroplan som nämnts. I det här fallet makt och maktutövning.

Skolans uppdrag
Grundskolorna i Sverige har som nationellt uppdrag att ge eleverna de kunskaper som behövs i samhället – baskunskaperna att kunna läsa, skriva och räkna, ämneskunskaper i övriga ämnen, förmåga att analysera, tolka och kommunicera. Uppdraget är också att fostra eleverna till att omfatta demokratins värden, visa respekt och känna ansvar för sina medmänniskor.

Skolan ska väcka engagemang för samhälle och miljö. Både samarbete och självständighet ska tränas. Skolan ska också utveckla ett kritiskt tänkande som skapar medborgare som kan värdera och ifrågasätta budskap och påståenden. Skolan har ett mångfacetterat uppdrag med många olika mål.

Det sitter elever i våra klassrum som inte tror sig kunna, inte vill och inte vågar pröva sig fram. Vi är skyldiga att se till att de faktiskt får känna att de kan, vill och vågar genom att de använder sin nyfikenhet, lust, kreativitet, engagemang och att vi ser potentialen hos dem. Och om det nu inte är skolan som tar död på allt detta varför kan inte vi väcka lusten till liv igen när vi har förmånen att umgås och undervisa eleverna så många timmar varje dag, år ut och år in?

”I'm back”
Jag har återfått lite av min energi och tänker fortsätta skriva om dels mina upplevelser men även om andras från skolans värld. En del som läser kommer att påstå att det inte stämmer, att jag ljuger, överdriver eller att inget hänt och att jag enbart är ”rasist” som skall städas bort.

Till er säger jag, ”tro vad ni vill, för det gör ni ändå”
Till er andra säger jag: ”ljuger det gör jag inte, däremot ändrar jag namn och/eller platser i syfte att skydda eleverna och i viss mån kollegor som berättat saker för mig”

Källor:
(1) http://www.ibl.liu.se/medarbetare/colnerud-gunnel?l=sv
(2) http://www.brandskyddsforeningen.se/pa-arbetet/valj-omrade-har/anlagd-brand/skolan-brinner_1
(3) http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/12258816/800/normal/123243084e9a4/brandtabell
(4) http://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser
(5) Orlenius, 2001
(6) Sandén, 2000
(7) Giddens 1998:66
(8) http://siris.skolverket.se/siris/f?p=Siris%3A1%3A0

Del 2 av detta inlägg hittar du här.