fredag 3 februari 2017

Om svenska journalister - Gästinlägg

Ett nytt gästinlägg av Stefan Torssell. Denna gång om svenska journalister:

Det finns 14 000 journalister i Sverige. De ogillar att inte ”professionella” uttrycker sig fritt utan journalistisk kontroll.

Fram till 1960-talet uppfattade journalister som sin uppgift att skildra vad som skedde i världen.

Visst ljög Dagens Nyheter om Catalinaaffären på 1950-talet och kommunisten Enbom fick ett hårt fängelsestraff för spioneri efter att pressen hade jagat upp en lynchstämning mot honom.

Men journalister försökte skildra.

I debatter i TV satt politiker, författare, fackföreningsfolk, yrkesfolk och pålästa människor. Journalisterna såg till att debatterna blev av.

I dag får debattörerna komma till tals i små snuttar, en god som ska bekräfta journalisternas världsbild och en ond som knappt får säga ett ord.

Efteråt förflyttar sig journalisten genom TV-studion och talar med en panel av journalister som avgör vem som hade rätt.

Trump och Putin är dumma. Clinton som gillar bombningar av andra länder är bra.

Brott ska inte utredas. De som vill utreda är fåniga.

Våldtäkter, gängkriminalitet och banksvindel finns inte, men människor som tror så ska ifrågasättas med en intersektoriell vetenskaplig metod.

Den metoden är en svensk akademisk metod som man kan bevisa allt med som man vill bevisa. 1800-talets präster hänvisade till Guds vilja.

Dagens forskare hänvisar till sin egen värdegrund som referens. Intersektoriell metod behöver lika lite som prästen förhålla sig till verkligheten.

En skog av bloggar, ett hav av radiopoddar och webbtevestationer och en himmel av alternativa medier har vuxit fram som ett komplement och opposition mot den tillrättalagda och även ohederliga journalistiken.

Journalisternas svar är en tilltagande aversion mot andra medier som journalisterna försöker motarbeta, brännmärka alternativt förbjuda.

Journalistkårens agenda är att antingen ska presumtiva opinionsbildare hålla till godo med den begränsade plattform och den smala åsiktskorridor som journalisterna erbjuder eller hålla tyst.

De som väljer att gå utanför dessa åsiktsbegränsningar är i lättare fall antingen bondläppar eller obildade, men främlingsfientliga nazister, alternativt rasister eller våldsbenägna högerextremister om de har mer ingående kritik av makten.

Så är den journalistiska beskrivning av samhällsdebattens aktörer.

I journalisternas värld är alla andra än de själva olämpliga att skildra världen. Ingen på redaktionsmötet behöver själv tro på föreställningen. Den gäller ändå.

Det är helt uppenbart att de inte märker hur platta och innehållslösa deras rapporter är, hur intellektuellt undermåliga deras analyser är och hur ohederlig deras partiskhet är. Även bödlar tror ju som bekant att de gör något gott.

I alternativa medier finns de intressanta diskussionerna. De har fullständigt sopat banan med den odugliga journalistkåren som helt klart är på reträtt.

Ändå finns det en del människor i allmänheten som har låtit sig vilseföras och tror att alternativa medier står för onda tankar och har illvilliga agendor.

Vad det handlar om är journalistkåren vill ha full kontroll i vilka fora debatterna ska föras, men de har förlorat den kampen.

De har inte bara förlorat vad debatterna ska handla om utan också var den ska föras.
Många av dem har dessutom förlorat sina arbeten på kuppen.

De är en snabbt växande grupp. De är nu bänkgrannar med människor från Mellanöstern och Nordafrika på Arbetsförmedlingens kurser. Andra har lämnat yrket för gott.

Alternativa medier växer så det knakar.

Presstödsutredningen funderar på att försvåra för dem att växa. Min rekommendation är att sätt i gång och tänk innan ni journalister gör bort er fullständigt.

Om tio år behövs journalister med integritet. Då kan de få jobb på någon av de mediahus som just nu inte är något annat än en poddradio om inte journalistkåren helt har lyckats dra ner det egna yrket i dyn.