lördag 14 januari 2017

Om när sanningen blir besvärlig

Sanning i Sverige 2017 är förbjudet och något farligt och har så varit många år.

Satans lögner är normen i Sverige av idag och sätter normen för det politiska och offentliga samtalet som aldrig handlar om sanning och förnuft längre utan bara om politisk korrekthet (kulturmarxism) och att bibehålla åsiktskorridoren till varje pris.

Fallet Marcus Birro är ett exempel på hur djävulskt ondskefullt etablissemanget kan behandla en människa. Läs här vad Marcus skrev för ett år sedan i ett gästinlägg på min blogg.

Ett annat känt exempel är Julia Caesar. Läs hennes senaste krönika om "hämnaren i Marieberg" här.

Det senaste exemplet är dock Katerina Janouch som fått löpa gatlopp i media efter en intervju hon gjorde i tjeckisk webbteve.

Hon skriver i denna debattartikel med titeln ”Jag ljuger inte om bilden av Sverige”:

"Jag har anklagats för de mest hårresande saker.

Att jag förvanskar bilden av Sverige. Att jag är rasist. Att jag ljuger om hur verkligheten i Sverige ser ut. Att jag inte håller mig till fakta.

Intervjun har vinklats i svenska medier som att jag förråder Sverige och går Putins ärenden."

Katerina är det senaste, men inte det sista, exemplet på hur ondskefullt och sjukt etablissemanget uppträder mot enskilda personer av en enda anledning. Att krossa dem för de skriver sanningen.

De säger sanningen, och för de som känner svensk media, speciellt DN, Aftonbladet och Expressen, så vet ni att sanningen är förbjuden. Sanningssägare stämplas som antisemiter, fascister och nazister för att tystas.

Katerina skrev den 11/1 på Facebook:

Att sticka ut näsan i drevens och polariseringens tid är en otacksam uppgift. Att inte spela med i det medialt godkända narrativet kan kosta dig vänner, jobb, kollegor, trygghet samt i vissa fall även familjemedlemmars kärlek.

Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv, är impulsiv och pratar fort och mycket och får självklart skylla mig själv som sticker ut näsan och är "politisk". Kan hon inte bara hålla sig till sina böcker?

Men nej, jag kan inte hålla tyst och tänker inte göra det heller. Min erfarenhet av missbruk har lärt mig att det är bra att vara ärlig och tydlig. Bara tuff kärlek funkar om man ska komma framåt med vilket problem det än är.

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte tog parti för kvinnor och barn och utsatta, grupper som dagens politiker verkar glömt helt. Nej, jag bryr mig inte primärt om kriminella unga mäns väl och ve.

Ledsen att jag inte vurmar brottsliga element, bråkstakar, våldtäktsmän och terrorister. Jag bryr mig mer om deras offer och hur vi ska skydda dem. Där har svenskt rättsväsende svikit mig till 100%.

När var tredje kvinna är rädd och otrygg enligt senaste BRÅ-undersökningen är jag förvånad över den som INTE är arg och orolig. Hur funkar ni som tycker vi ska anpassa oss till detta? Hur funkar ni som tycker detta är acceptabelt i förebildslandet Sverige, där jämställdhet och feminism i över 100 år varit viktiga ledstjärnor och honnörsord?

Tyvärr har tiden nu kommit då vi står mot varandra, bror mot bror, partner mot partner. En morgon vänder man sig om i sängen och undrar yrvaket, sover jag med PK-eliten?

Eller är det en SD-kramare jag närt vid min barm?

Samtidigt uppstår frågan, vem är jag själv? Vi är många som stöter och blöter frågorna om åsikter, yttrandefrihet och hur vi ska formulera oss.

Att tvingas bli källkritisk är möjligen en bra konsekvens av vår förändrade värld, där informationskrig pågår.

Jag lyssnar och läser och vet med mig att jag alltid värnat demokrati och mänskliga rättigheter och att jag är ointresserad av hudfärg, ras, kultur och religion. Däremot kräver jag att jag blir respekterad på samma sätt som jag själv respekterar andra människor. Även där brister det i dag i Sverige på den punkten.

Det bubblar och sjuder och kokar i samhället, det pratas och skrivs och diskuteras. Det som ofta misstolkas som hat är många gånger oro över ovisshet och givetvis bekymmer om den egna sfären.

De flesta människor vill väl. Men omvärldens anspänning driver oss till de läger där vi tror tryggheten finns. Om vatten, mat och skydd uteblir, vilka är vi då? Om vännerna vänder oss ryggen, vem ska då hålla vår hand när mörkret faller?

Folket söker flocken, en ledare, en visselblåsare, en sanningssägare. Folket, som ilsket ser på medan deras verklighet förändras. Förändringar kan svida, man förstår inte vad som sker förrän snöbollen rullar i ostoppbar hastighet.

Svensken är tålmodig, snäll och generös. Men när mormor svälter ihjäl på äldreboendet och vårdkön leder till cancerdöd, kanske den knutna näven åker fram ur fickan. Inte vet jag. Kanske har vi långt till svält, även om vattnet i en liten ort tog slut ett halvt dygn efter att det sinade i de kommunala kranarna...

I drevens tid kan varje formulering missförstås. Detaljer synas. Artiklar delas friskt på Facebook och Twitter kan flamma upp likt bensin på öppen eld. Man söker alltid en syndabock, någon som inte vaktar sin tunga, någon som är tacksam att angripa.

Jag pratade om detta med en klok kvinna på Forsman & Bodenfors, ett möte jag gärna gick på, i efterdyningarna av Luciagate. Vi konstaterade att sociala medier kan vara för jävliga. Facebook i synnerhet.

Här hetsar man upp sig och går loss med sånt man aldrig skulle säga någon rakt upp i ansiktet. Det är som att forumet plockar fram våra sämsta sidor. Debattsnyltarna som vill få sina två minuter i strålglansen är många, men är lättpåverkade, fega och ängsliga. När ska de våga hoppa från tuvan?

Att slakta en främling eller en kändis kostar föga, det är enkelt, och popocornemojin plockas fram. Vi är underhållning. Vi är gladiatorerna. De som tryggt sitter på läktaren hurrar och buar. I anonymitetens skydd är det säkert.

Jag skrev nyligen om häxprocesserna i Ångermanland på 1600-talet, en recension av Agneta Nyholm Winqvists skakande bok "Efter mörker kommer ljus".

Hundratals kvinnor (och några män) avrättades i skogsdungar, efter tortyr och mäktiga mäns godtycke, efter vansinniga anklagelser som drev upp hysterin i de små samhällena.

Parallellerna med vår tid är slående, men idag är häxprocesserna digitaliserade.

Drev är ett slags folkdomstolar där det mäktiga mediaetablissemanget håller i taktpinnen och styr sina anhängare. Det missförstås och svartmålas och egentligen är det ointressant att se till sakfrågor när man vill avrätta en obekväm röst. Men likväl halshuggs rösterna i gryningen, även om bilden är symbolisk.

Dramaturgin är utstuderad och grym. Vem vill förknippas med en alarmistisk häxa som enbart ämnar elda på samhällets polarisering?

På 1600-talet var det också goda människor som ville skydda gemene man från häxorna. Dessa processer som gått likt pesten genom Europa pågår än i dag i vår upplysta tid. Kanske tog de aldrig slut riktigt, de ändrade bara karaktär.
När natten förbyts i gryning är det dags för exekution.

Mejlkorgen exploderar av stöd och vänlighet men etablissemangets dom är redan förkunnad. Häxan måste dö.

Måste erkänna att jag alltid varit på häxornas sida. Häxorna är mina idoler, och jag vill även hundratals år senare ge dem en eloge på de digitala slagfältens beröringsfria arena.

Framåt älskade häxa, ditt kall är kanske inte frivilligt eller bekvämt, men det är enda vägen för dig.

Att leva med nacken intakt är ingenting värt om det är ett liv i lögn.

Dagen efter, den 12/1, skrev hon ett långt inlägg där hon kräver att DN:s chefredaktör Wolodarski avgår och ger bakgrunden till varför hon hängs ut just nu:

Wolodarski måste avgå. Här skriver jag varför.

Hela mitt liv har präglats av kampen för det fria ordet. Mina föräldrar har förföljts och vi tvingades fly hemlandet. Min morfar satt tre år i det ryska Ljubljanafängelset, anklagad för att vara statens fiende, en anklagelse som sedan ursäktades med att det hela var ett “misstag”. Min uppväxt är kantad av förföljelse på grund av det fria ordet. Rätten att ha sin åsikt, rätten att uttrycka sig utan att bli tystad, fängslad och torterad.

När jag som 11-åring kom till Sverige bestämde jag mig för att bli bäst i klassen på svenska, jag insåg tidigt att språket var en nyckel till att bli accepterad i samhället och visste redan då att mitt liv skulle ägnas åt orden. Ett år senare talade och skrev jag svenska som om jag var född här. Jag vet precis hur det är att lämna ett land, att lämna det som en gång varit tryggt, att sakna sånger, lekar, vänner och släktingar. Att ha fel kläder, fel frisyr. Och att bli mobbad för att vara en “jävla utlänning”.

Aldrig kunde jag tro att Sverige som blev mitt land, landet jag lärt mig att älska, skulle börja likna det forna Tjeckoslovakien som lydstad under sovjetisk ockupation. Där åsikter förbjuds, där orden censureras, där vi inte får tycka vad vi vill utan att riskera att med dagens cyberverktyg fängslas, förnedras, hatas och drivas mot ett digitalt kättarbål.

Det som nu hänt mig kräver en bakgrund och den börjar just med flykten från mitt forna hemland eftersom upptakten till detta är på en oerhört barnslig nivå men resulterar i något mycket otäckt.

Konflikten grundar sig i en dispyt mellan Hynek Pallas far Jiri Pallas och min egen far Frantisek Janouch. Så banal är faktiskt bakgrunden till att jag nu hängs ut och jagas av svenska medier.

När vi kom till Sverige grundade min far Stiftelsen Charta 77 för att ekonomiskt hjälpa de politiskt oliktänkande i Tjeckoslovakien. Som liten satt jag och klistrade kuvert med brev till svenska kändisar, politiker och affärsmän för att be om pengar.

Det blev en fond ur vilken resurserna oavkortat gick till familjer som förlorat levebrödet på grund av att de inte gick i kommunismens ledband. Jiri Pallas kämpade han också. I Sverige gav han ut de tjeckiska musikernas förbjudna skivor. Förbjudna ord, förbjudna toner.

Senare ville Jiri Pallas ta över Charta 77-stiftelsen, något som aldrig skedde. Därefter började Pallas av någon outgrundlig anledning smutskasta min far. Rena lögner och förtal, som min far än i dag är helt oförstående till.

Förra veckan firade Charta 77 sitt 40 års jubileum. Jag var i Prag för att delta i detta heldagsseminarium. Tjeckiska webbtv-kanalen DVTV ville i samband med mitt besök i Prag göra en intervju med mig bl a om det svenska klimatet som just nu råder.

Något som medier över hela världen varit intresserade av och rapporterat om. Detta i sig är inget nytt eller ovanligt. Jag har, som känd författare i Tjeckien, blivit intervjuad i tio års tid i tjeckisk media, om allt från föräldraskap, jämställdhet, feminism, barnuppfostran, alkohol och politik, för att bara nämna några ämnen.

Programledaren Martin Veselovsky gjorde en personlig intervju, där jag tillfrågades om min syn på dagens Sverige. Jag delgav min min bild, vad jag inte tycker fungerar, allt underbyggt av de många reportage som våra tidningar och andra medier dagligen fylls med. Jag berättade vad jag ser som gått snett i svenska samhället. Naturligtvis kunde jag inte ta med allt. Jag är ingen politiker, jag har inga skyldigheter att ge någon annan bild än den just jag ser.

Däremot kan jag berätta om den oro jag delar med många kvinnor. Var tredje kvinna i Sverige känner sig inte trygg, enligt den senaste undersökningen av BRÅ. Vi har 480.000 sexualbrott. Ökningen är markant och siffran har aldrig varit så hög.

Våldtäkterna har ändrat karaktär, de sker inte längre mest i hemmet utan på allmän plats, och förövarna är inte bekanta till kvinnan utan de är främmande män.

Ja, jag är livrädd. Och arg. Jag förstår inte dem som inte är rädda? Jag är även rädd för terrorn som enligt världens samlade media ökar. Det slumpfyllda våldet som drabbar mjuka mål. Barn, mammor, pappor. Mina vänners vänner.

Varför skulle jag inte få säga min åsikt offentligt? Att vi tex har no go zoner i Sverige, det rapporterar media själva om, varför skulle jag inte få säga det i tjeckisk teve? Det kastas handgranater, barn dödas, våldtas, gifts bort med vuxna män, man skjuter raktet in i barnagnar. Tycker någon detta är normalt och anständigt, varför får jag inte säga det?

Jag skulle skämmas om jag i tjeckisk TV mörkade det svenska medier själva rapporterar om.

Så nu till det allra barnsligaste. Den 9/1 gav sig Hynek Pallas på mig på twitter ang min intervju i DVTV. Det uppstod en hätsk twitterdebatt, med lågvattenmärken som ibland uppstår i sociala medier. Pappa Jiri Pallas gav sig in i diskussionen på Facebook och kallade min pappa “fuskprofessor”. Ja, ni hör vilken nivå!

För mig är en bråkig twitterdebatt inte någon fara. Vi har alla vår rätt att uttrycka vår åsikt, det är en armbrytning som uppstår i en debatt. Och ibland blir tonen raljant.

Men nu till det otäcka. Den 10/1 får Hynek Pallas utrymme på paradplats i DN där han hänger ut mig fullständigt, han felciterar, förvanskar, tar saker ur sitt sammanhang, svartmålar mig och anklagar mig för att sprida rysk desinformation.

DN är Sveriges största dagstidning. Att en journalist tillåts använda en sådan plattform för sin personliga vendetta är just inget annat är riktigt otäckt. Det har länge diskuterats hur media styrs, hur bara vissa åsikter får publiceras, hur orden skall vridas så att människor i Sverige inte får “fel” uppfattning. Nu ser ni alla ett praktexempel på en hatkampanj som egentligen saknar allmänintresse.

Jag flydde från detta, från åsiktsförtryck. Flydde från ett ockuperat land där det fria ordet kvävdes av kommunism. Jag flydde från ett land där åsikter inte var ok och nu upprepas ett liknande scenario i Sverige.

Jag beljugs, kränks och förnedras på öppen gatan, av viss etablerad media som inte tycker mina åsikter är ok. Att jag får tusentals röster till mitt stöd av dem som inte håller med denna median förtigs för att ges intrycket att jag får “stark kritik”. Det är också lögn. Rubrik efter rubrik i viss media hänger ut mig.

Jag har fått några mejl som är emot mig, men de flesta jublar och tackar mig av hela sitt hjärta. Så många som säger det får vara nog med häxjakt, det får vara nog med lögner, nog med förbjudna ord. Och många som vittnar om åsiktsförtryck på sina arbetsplatser, rädsla för att bli avskedade på grund av “fel värdegrund”. De ber om ursäkt för att de tvinga vara anonyma, rädda för att förlora sin inkomst.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kände naturligtvis till Hynek Pallas och min Twitterdiskussion. Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt.

Hur DN kan publicera något sådant utan att jag intervjuas, utan att fakta granskas är inte längre bara skamligt, det är farligt.

Om just detta har det sedan länge talats om, hur framförallt DN styr sin rapportering, granskar andra tidningar utan att opartiskt låta granska sin egen i samma artikelserie. Hur man förföljer kvinnliga skribenter som anses uppträda misshagligt.

Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet.

Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. Denna makt måste förvaltas med respekt, inte ges bort till hatiska vänstermän med dokumenterade problem med kvinnor.

SVT bjöd in mig till debatt med Hynek Pallas, jag tackade ja, han tackade nej. Vad säger detta?

Avslutningsvis vill jag ge dig detta, Hynek Pallas, på Charta 77:s 40-års jubileum förra veckan sades orden; Låt oss inte glömma Jiri Pallas, som kämpade för det fria ordet genom musiken.

Tino Sanandaji skrev idag, 14/1, ett inlägg på Facebook som lyder:

DNs kulturjournalist Hynek Pallas som startade drevet mot Katerina Janouch har nu intervjuats i Tjeckien, där han sprider desinformation:

”ni sa till Janouch i intervjun huruvida rubriken om att det existerar 55 nogo-zoner verkligen är sann. Jag säger att ordet används inte, inte officiellt, och några 55, det skrattar vi åt i Sverige. Det existerar 5-6 platser som verkligen är djupt problematiska. Om det har något med immigration eller med kultur att göra, det ar nog mer att göra med att vi har en inte helt fungerande integration på några ställen”

Polisens senaste rapport identifierade 53 utsatta områden, varav 15 var särskilt utsatta. Om de senare skriver polisen ”Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag”

Katerina Janouch visserligen överdrivna beskrivning är närmare än pratet om bara 5-6 områden. Siffran 55 och 53 är i vart fall ur Polisens rapporter, inte egna påhitt.

Ett annat sakfel är när Pallas hävdar att opinionen fortfarande stödjer generös flyktingmottagning: ”Sverige var förra året, det betyder 2014 och 2015, fortfarande det mest positiva landet i Europa till invandring från icke-europeiska länder. 62% var positiva till detta. 4 av 5 svenskar tycker att det är bra att flyktingar berikar Sverige.

Och 93% av svenskarna tycker att vi ska fortsätta hjälpa flyktingarna”

Siffran 62% från Eurostat är som jag påpekat om invandring från utanför Europa ”väcker en positiv eller negativ känsla hos dig”. Det mäter främlingsfientlighet, vi vet att en majoritet av svenskar har en positiv känsla till invandrare samtidigt som flertalet vill ha minskat flyktinginvandring. Siffran 93% i frågan "Vårt land bör hjälpa flyktingar?" är inte om ökat flyktingmottagning, det finns många andra sätt att hjälpa flyktingar, såsom bistånd, kläder, förödenheter.

Aftonbladet/Inizio September: ”Befolkningens vilja att hjälpa till – genom att till exempel skänka pengar eller kläder – har minskat. En majoritet vill fortfarande bidra i någon mån, men engagemanget har försvagats: 30 procent vill "absolut" hjälpa till och 26 procent vill "kanske" bidra… I dag vill endast 13 procent av svenskarna att vi ska ta emot fler flyktingar, medan hela 60 procent svarar att vi bör ta emot färre”

SvD/Sifo Oktober: ”Trots att lagarna har skärpts vill många svenskar, 44 procent, se ytterligare åtstramningar i reglerna kring uppehållstillstånd. Endast 13 procent vill att Sverige tar emot fler flyktingar”

DNs Kulturskribent försäkrar att flyktingmottagning är lönsamhet "helt enkelt kommer Sverige under loppet av 15 år att vara snarare förmodligen ekonomiskt berikat av detta".

Var har Pallas för källa på det? Det står inte att finna i någon officiell kalkyl.

DN och deras anhang försökte karraktärsmörda Katerina Janouch för hennes överdrifter och svepande resonemang, inklusive att gå efter hennes uppdragsgivare och bojkotta hennes böcker. Vi ser dubbla måttstockar där kulturvänstern samtidigt hyllar när DNs journalist sprider faktafel i utländsk media.

Ja du Katerina,om du läser detta så skall du veta att jag stödjer dig till 100% och att du naturligtvis har helt rätt. Allt du gör är att du säger sanningen i ett samhälle som är så falskt att sanningen anses vara besvärlig. All heder åt dig Katerina.

Veckans PK-panik är helt klart här. Läs denna artikel som innehåller Janouch-intervjun på svenska.

Lyssna på Marcus Birro här och läs vad han skriver i en artikel med titeln "Snart kommer eliten inte bara plocka undan våra böcker – de kommer bränna dem."


- Posted using BlogPress from my iPad