lördag 9 september 2017

Om svenska kyrkans förfall och kyrkovalet

Igår förtidsröstade jag i kyrkovalet på Frimodig kyrka, det enda alternativet som finns, då politiska partier inte har i kyrkans inre liv att göra. Frimodig kyrka, som sätter Jesus, kyrkans överhuvud, främst. Precis som det skall vara.

Ett trossamfund, som svenska kyrkan är sedan sekelskiftet, bygger på kristen tro och har inget med politik att göra. Något jag skrev om här.

Jag återinträdde i svenska kyrkan av endast denna anledning, för att kunna rösta, och lämnar nu svenska kyrkan igen. Om svenska kyrkan blir renad och kristen igen, ja då kommer jag tillbaka permanent.

Min vän Helena Edlund, prästen och samhällsdebattören i vars trädgård jag mötte Jesus i juli 2016 (läs här), har skrivit  flera utmärkta artiklar i det goda samhället. Två av dem hittar du här och här. Läs dem!

Svenska kyrkan är idag inte kristen längre utan kulturmarxistisk. Skulden för detta ligger helt på socialdemokratin, Sveriges största samhällsförstörande parti som jag skrev om här.

En vän, författaren Micke Håkansson skriver:

Under sitt långa maktinnehav har socialdemokratin notoriskt undergrävt traditionella högerbastioner som kyrkan, försvaret, familjen och småföretagandet. 

Under 1900-talets två första årtionden utmanade den ateistiska socialdemokratin kristendomen och kyrkan starkt. Men den utmaningen övervanns genom förenade krafter av Nathan Söderblom, ungkyrkorörelsen och frikyrkligheten. 

Det satte sin prägel på mellankrigstiden. 

Denna kristna offensivs höjdpunkt var proklamationen 1941 då kyrkomöte och riksdag tillsammans antog uttalandet ”Den svenska linjen är den kristna linjen”. 

En orsak till socialdemokratins något oförmodade kompromissvilja var att Harald Halléns demokratiska folkkyrkotanke under 1920-talet vann över ateisterna och sekulariseringsivrarna inom socialdemokratin.

I det långa loppet har den demokratiska folkkyrkotanken politiserat och sekulariserat Svenska Kyrkan inifrån, men denna process har huvudsakligen med utvecklingen från slutet av 1950-talet och framåt att göra. 

Från 1950-talet drev akademiska publicister som Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius m.fl. energiskt debatter och kampanjer som principiellt ifrågasatte kyrka och religion och fick präster och teologer att släppa greppet om problemformuleringarna – för att socialdemokratin skulle kunna ställa sina anspråk på dessa.

För den svenska socialdemokratin har till och med Svenska Kyrkan - trots den socialdemokratiska ideologins ateistiska inriktning - fått sin funktion i den socialdemokratiska agitpropen. 

Från 1920-talet och framåt genomförde socialdemokratin en alltmer ingående omgestaltning och politisering av kyrkan, i syfte att få den att så att säga gå i Statens ledband. 

Så småningom kom detta att leda till den ordning vi har idag, att såväl kyrkomötets ledamöter liksom stiftsfullmäktige tillsätts av partier, och att också både ärkebiskop och övriga biskopar tillsattes av Regeringen. 

Likväl torde det politiska greppet om kyrkan idag vara relativt störst högre upp, i kyrkomöte, kyrkostyrelse och stift. 

På detta vis har Svenska Kyrkan radikaliserats både utifrån och inifrån. Värdet av detta för spridandet av socialdemokratisk propaganda kan inte överskattas. 

För många har ärkebiskop K.G. Hammar kommit att personifiera den vänstervridna slagsidan hos Svenska Kyrkan.

Vilken roll har då kyrkan spelat i Sveriges utveckling? 

Upphävandet av den svenska statskyrkan var under flera decennier föremål för allvarliga och ingående diskussioner. 

Folket, här i dess vidare bemärkelse, var för ett åtskiljande mellan kyrkan och staten - liksom prästerskapet själva, som givetvis önskade sig större frihet. Men det var just kyrkans större frihet som socialdemokratin inte ville frambringa, varför man förhalade saken länge och väl.

Socialdemokratins stora motvilja mot att skilja kyrkan från Staten handlade ytterst, om den moraliska kontrollen över medborgarna. 

Den i grunden ateistiska socialdemokratin ville för det första inte tappa kontrollen över de aktivt kristna och för det andra ville de inte att kyrkan skulle få något slags eget moralsikt grepp om Staten och samhällsordningen. 

Kyrkan predikar ju en annorlunda personmoral än den socialistiska, något som naturligtvis alltid är ett hot mot en statsmakt vars syfte är kontroll snarare än understöd. 

Socialdemokraterna var dock också rädda, för att kyrkan skulle kunna söka tävla i fråga om de sociala trygghetssystemen, de som blivit socialdemokratins eget evangelium, genom att bota och ta hand om fattiga och sjuka så som kyrkan alltid har gjort. 

Detta skulle rikta tacksamhetskänslor åt för socialdemokratin ofördelaktigt håll. Samtidigt utgjorde statskyrkan en kännbar både ekonomisk och politisk belastning för socialdemokratin, varför något slags åtskiljande mellan Staten och kyrkan var önskvärt.

Den lösning som kom att passa socialdemokratin bäst var först och främst ett gradvis poliserande av organisationen, följt av kyrkans skiljande från Staten år 2000. 

Det kan här vara på sin plats att närmare teckna denna utveckling. De politiska ingreppen i Svenska Kyrkan påbörjades med att Regeringen tillsatte en utredning 1919-1923 (efter beslutet om kvinnlig rösträtt 19018) och ytterligare en 1946-1950, för att öppna prästämbetet för kvinnor. 

Svenska Kyrkan sade båda gångerna. Nej till regeringens förslag, eftersom påbuden kom utifrån och motiverades med skäl som inte stod på kristen grund. 

1957 hölls kyrkomöte, och riksdagen ålade kyrkan att försöka igen. Man sade återigen Nej, och ville ha mer betänketid för teologisk och ekumenisk överläggning. 

Etablissemanget (massmedia och politiker) utsatte då kyrkan för en enorm press, för att man i eltkrosvalen skulle välja ledamöter som hade ”rätt åsikt”, men 1958 blev det på nytt Nej. 

Efter år 1958 började också radikaliseringen inifrån.

Socialdemokraterna började tillsätta biskopar som i mycket var motståndare till kyrkan, men vänner av socialdemokratin. 

1972 tillkännagav Alva Myrdal att de teologer som inte vigde kvinnor, och som motsatte sig reformen, inte kunde vigas till biskopar. 

Nu stod det klart att kyrkan fortsättningsvis skulle styras uppifrån. Den majoritet som fanns inom kyrkan frystes ut och tystades, bland annat genom Jämställdhetsombudsmannens (JämO) inrättade 1979. 

Med hjälp av JämO kunde Regeringen ha god kontroll över kyrkans verksamhet. Och eftersom socialdemokrater tillsatte kyrkan styrelse kunde snart majoriteten kvävas, så pass att man i slutet på 1970-talet utvärderade kvinnoprästmotståndarnas mentala hälsa, och ”negativa klimat”. 

JämO beslutade vidare att inga kvinnoprästmotståndare skulle prästvigas, för att ytterligare tunna ut motståndarlinjen.

Under 1980-talet konverterade ett antal präster till andra kyrkor, medan många andra övergav kyrkan helt och anklagade kyrkan för att ha övergivit Gud och kristendomen till förmån bland annat för feminismen. 

År 2000 skildes så slutligen kyrkan från Staten, åtminstone i bemärkelsen att vänsteranstrukne K.G. Hammar (ärkebiskop 1997-2006) blev den sista av Regeringen utsedde ärkebiskopen. 

2001 genomfördes också det första valet inom kyrkan, där folket fick säga sitt, vilket delvis bidrog till att undergräva socialdemokratins makt över kyrkan. 

Själva den partipolitiska strukturen i kyrkorådet innebär dock i praktiken att politikerna fortfarande styr.

Så vill du vara med och rädda svenska kyrkan skall du absolut inte rösta på något politiskt parti. Du skall rösta på Frimodig kyrka som har Jesus i centrum. Läs här.

Röstar du på ett politiskt parti så är det bästa du kan åstadkomma att dra ut något på kyrkans totala sönderfall och dödskamp. Kyrkan är ett trossamfund, Kristi kropp, och skall hållas ren från politiker.

Läget är akut nu i och med att kulturmarxisterna (ateister) via socialdemokraterna har kapat svenska kyrkan. Läs Ann Heberleins artikel på ledarsidorna med titeln "När kyrkan mötte Marxismen" här och artikeln i kyrkans tidning med titeln "Dags att ta avstånd från 68-kyrkan" här och artikeln med titeln "Betongväldet - om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet" här.

De måste bort, och Jesus måste tillbaka som svenska kyrkans överhuvud. Politik tillhör världen (som kontrolleras av satan) och kyrkan är som sagt Kristi kropp (eller borde vara det) så rösta rätt i kyrkovalet och gör ditt för att rädda svenska kyrkan och Sverige från Guds dom!

Ta ställning för en kyrka fri från partipolitik, för en kyrka med kärlek till Guds ord och för en kyrka med Jesus i centrum! Rösta på Frimodig kyrka!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar