fredag 2 december 2016

Om behovet av moralisk upprustning och förändring i Sverige - Gästinlägg

Ännu en tänkvärd text av Stefan Torssell som ett gästinlägg. Över till Stefan:

Jag har en känsla av att den goda moralen är i avtagande i Sverige. Jag menar då inte sexualmoralen utan samhällsmoral och människors etiska hållning.

Jag är en produkt av den svenska kulturen. Givetvis spelar generna in, men det är den svenska kulturen som har uppfostrat mig.

Mors kloka ord och släktens pliktkänsla har nog också satt sina spår, men värderingarna från arbetslivet är starkt märkbara om jag betraktar mig själv.

Som 16-åring fick jag lära mig att göra rätt för mig. Yrkesstolthet hos de äldre sjömännen präglade min uppfattning om hur en yrkesman bör vara. Man fuskar inte, smiter inte undan. I gott sjömanskap ingår ansvarskänsla att gripa in även där man själv inte har ett normalt personligt ansvar.

Jag har alltid varit emot att man ska slå andra i huvudet med sin egen förträfflighet.

Jag har heller aldrig hört någon sjöman någonsin jämföra sig med någon annan och förklara sig bättre. Däremot många som sagt om andra med erkänsla i rösten att de är duktiga sjömän.

Min känsla är att de tiderna är förbi. De är förbi över hela linjen i det svenska samhällslivet.

Det är normerna som har skapat mig efter att jag har accepterat dem. Först till sjöss, sedan lärde jag mig intellektuell ärlighet på universitetet. Därefter lärde jag mig byråkratisk rättvisa.

Jag hade turen att ha juristen Pelle Åhsbom som äldre kollega när jag hamnade på mitt första tjänstemannajobb. Rolig som få, socialt en aning okonventionell, men med absolut gehör när det handlade om det byråkratiska språket och därmed den byråkratiska etiken.

Varje nation har en stat. Den ska upprätthålla rättsstaten, byråkratisk etik och utforma goda normer.

Samhället, som är medborgarnas totala verksamheter, alltså inte att förväxla med staten, måste också ha normer som samvarierar med statens normsystem.

I lagarna och deras tillämpning ser man normerna tydligast.

Samhällets normer handlar om yrkesheder, tankemässig ärlighet och andra verksamheter där det finns olika uppförandekoder.

Att en bov är en bov och en våldtäktsman är en våldtäktsman, det vet vi.

De bär varken upp statens eller samhällets normsystem. Ett samhälles normer ska inte mätas hos dem som är kriminella. De måste betraktas som undantagen och får inte bli ett bevis för ett samhälle i förfall.

Förfallet ska mätas i det normala samhällslivet. Hur ser det ut där?

Byråkratin känns som en intresseklubb för byråkrater. Domstolarna är närmast provokativa i sina underliga domslut.

Staten är otydlig som en gyttjepöl. Visserligen kan man spegla himlen även i en dyngpöl, men klarheten finns då hos betraktaren och inte i sörjan betraktas.

Yrkesstolthet är ett bortglömt ord.

Detta är Sveriges stora dilemma. Landet behöver inte bara få ordning på sina järnvägar, skolor, universitet och institutioner. Det behövs också en moralisk lyftning.

Varifrån kan vi förvänta oss att det lyftet kommer?

Från journalistkåren? Nej tack.

Det är som att göra en mytoman till sanningsvittne.

Kultureliten? De är som tondöva sånglärare och politiker är som att låta en kleptoman förvalta familjeklenoderna.

De tre grupperna är inte lösningen utan problemet.

När England tog sig upp ur 1800-talets misär, dryckenskap och allmänna samhällsförfall förklarade man att det skedde som en följd av den religiösa väckelsen.

Även kyrkan, såväl Svenska kyrkan som frikyrkan, betraktar jag tyvärr som förlorade.

Jag har aldrig träffat på så mycket intellektuell feghet som inom kristna grupper.

Jag har haft en föreställning att den som har en tro också har en ryggrad, men evolutionen tycks ha missat den utvecklingsdetaljen för en stor del av de troende.

De rakryggade kristna tror jag håller med.

Den moraliska upprustning som skedde i Sverige från början av 1900-talet kom från folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frikyrkan, fackföreningsrörelsen, bildningsförbunden, föreläsningsföreningar, idrottsrörelsen med flera viktiga organisationer. De lever ett avtynande liv i skuggorna.

Eliten har sjangserat, folkrörelserna likaså. Institutionerna har förslappats och rättsstaten har aldrig varit så svag.

Till och med vanliga människor kan vara smådjävliga mot varann.

Vad underbart det vore om en enda organisation bet ihop och förklarade att nu har man tröttnat på att vara skenheliga och förljugna. Det är de eviga goda värdena man vill bevara.

En tanke: kan det vara så att den nationella försvarsmakt som måste byggas upp igen kommer att stå för de samhälleligt goda värdena? Det skulle väl kännas som en paradox?

De som för tillfället leder debatten, (journalister, kulturfolk och politikerskrået) duger definitivt inte till att leda nationen.

Ledare för institutioner som polischefen Dan Eliasson visar att där finns det heller inget hopp.

Generaldirektörer och de grupper de har omkring sig verkar vara lika bortglömda av evolutionen som prelaterna och deras trosfränder.

Behovet av förändring i vårt land är skriande och då får moralen inte glömmas bort.





Om statsförfall

Wikipedia definierar statsförfall som:

Statsförfall eller kollapsad stat, eller i lindrigare fall sviktande stat, är termer som används om stater som inte längre lyckas uppfylla de grundläggande villkor som gäller för en suverän statsbildning.

Vilka dessa grundläggande villkor är finns det delade åsikter om men det centrala krav som brukar ställas på suveräna stater är att de upprätthåller ett våldsmonopol inom sitt territorium, och ett tydligt tecken på stater i statsförfall är att statens våldsmonopol allvarligt och framgångsrikt utmanas av enskilda eller grupperingar.

Andra tecken på hotande statsförfall är att statens interna politiska och polisiära organisation faller sönder, eller att myndigheterna misslyckas med att tillgodose medborgarnas grundläggande behov av till exempel vatten och elektricitet.

I wikipediaartikeln är Sverige markerat som "bärkraftig statsbildning" (se här) men hur är det med den saken egentligen?

Innan jag reflekterar över detta kan det vara på sin plats att definiera begreppet stat. Jag vänder mig till Wikipedia igen:

Stat (av lat. status, ställning, fast ordning) är en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område.

Redan Aristoteles påvisade att människor alltid levt i samhällen, men dessa saknar hos primitiva folk utbildad statskaraktär.

Staten kräver kontinuitet och dess rättsordning gäller över det område där statsmedlemmarna är bosatta, oavsett deras härstamning.

När personer tar rättvisan i egna händer, i strid mot staten, enskilt eller genom icke-statliga arméer, betraktas detta som statsförfall.

I internationell rätt brukar andra staters erkännande av en stats oberoende betraktas som nyckeln till suveränitet. Eftersom en stat har flera åtaganden som måste förvaltas och finansieras, har stater bland annat beskattningsrätt, och fungerar som arbetsgivare (den offentliga sektorn).

Staters relationer med varandra regleras i internationell rätt. Den internationella rätten kan delas upp i två delar, folkrätten som behandlar de offentliga rättigheterna och den internationella privaträtten som behandlar de privata rättigheterna.

Över till analysen. Befinner sig Sverige i statsförfall?

Vilka är då "de grundläggande villkor som gäller för en suverän statsbildning". 

Sverige är redan präglat av social oro, alltså något jag skrev om här. I detta inlägg konstaterade jag att Sverige har "check-in-the-box" på allt som definierar social oro. Staten har brutit samhällskontraktet med medborgarna, något jag konstaterade redan för ett år sedan i detta inlägg.

Redan i november 2014 skrev jag om de basfunktioner som en stat behöver för att fungera. Du hittar inlägget här. Ingen av de 8 basfunktioner jag räknar upp där kan sägas fungera särskilt bra idag.

Slutsats: Svenska staten uppfyller inte längre de grundläggande villkor som gäller för en suverän statsbildning.

Vi fortsätter med "ett tydligt tecken på stater i statsförfall är att statens våldsmonopol allvarligt och framgångsrikt utmanas av enskilda eller grupperingar."

Alla som inte lever i en PK-bubbla avskärmad från verkligheten vet att detta redan är ett faktum.

Staten kan inte längre upprätthålla sitt våldsmonopol i delar av landet, i de s.k. "No-Go-Zonerna" som hela tiden ökar i antal i och med att invandringen ökar. Polismyndigheten har kapitulerat i dessa bostadsområden. Senast igår natt var det en våg av bilbränder i Stockholms södra förorter. Läs här och här. Poliserna i Malmö har förlorat hoppet. Läs här och är redo att börja förhandla med de kriminella gängen. Alltså låta dem vinna. Check i den boxen alltså.

Vi fortsätter med "Andra tecken på hotande statsförfall är att statens interna politiska och polisiära organisation faller sönder." 

Ja, hur läget är i Dan Eliassons polismyndighet behöver jag knappt kommentera då alla vet hur illa det är. Att han inte ännu är avskedad beror endast på att han är politiskt tillsatt av regeringen. Läs detta inlägg med titeln "Avskeda rikspolischefen inkl. hans civila regionpolischef med tillhörande civila polismästare".

Denna artikel från mars 2016 berättar att under 2015 slutade 828 poliser varav 589 stycken av "andra skäl", alltså inte pensionsavgång. Läs f.d. polisen Elsas inlägg här om varför hon valde att sluta.

Det politiska systemet har också kollapsat då det inte finns någon fungerande opposition mot regeringens politik längre.

Den politiska adeln har övergivit sitt uppdrag och arbeta enbart för egen personlig vinning för globalisterna, som en knähund i storfinansens och den amerikanska vapenindustrins ledband. Läs här.

Både Sverige och UK är lydstater åt USA. Läs här.

Sverige är en synarki där globalisterna och storfinansen styr med hjälp av marionetter i politiken. Något jag skrev om här,

Även om inga medborgare ännu tagit rättvisan i egna händer, i strid mot staten, enskilt eller genom icke-statliga arméer, så är det nog tyvärr så att detta endast är en tidsfråga innan så sker i någon form.

Resultatet av min analys är att Sverige är en sviktande stat, balanserande på knivseggen från fullständigt statsförfall. Det enda som saknas är att medborgarna börjar ta rättvisan i egna händer. Sen är vi där.

Och det är som sagt inte långt borta då rättssystemet redan har havererat och börjat driva en politisk (socialistisk) agenda istället för att vara objektivt. Något jag skrev om här för ett år sedan,

Lärs också Rolf Malms personliga brev till statsministern här.

Ja, snart spricker Sverige. Industrinationen som blev en lånekonomi. Läs här.