onsdag 26 oktober 2016

Om den borttynande vänstern och klimatet i samhällsdebatten (del 3) - Gästinlägg

Samhällsdebatten del 3 av 3.

Det här är tredje inlägget gästinlägget av Stefan Torssell. Den första artikeln handlade om att vänstern är ideologiskt död och bara är intresserad av att sitta i styrelser, men att det var vänstermänniskor och inte borgerlighetens folk som upprätthöll kulturen.

Den andra artikeln handlade om hur nästa hela opinionssverige plötsligt förändrades från att vara nationalister på 1980-talet till att bli globalister på 2010-talet.

Denna tredje artikel är kanske ännu intressantare. Över till Stefan:

Jag läste en mening på Evert Larssons FB-sida att marxisterna missförstått nationalekonomins konjunkturkriser.

Det som följer är helt mina tankar som handlar om nationalekonomins felorientering.

Vem var borgerlighetens främste nationalekonom?

Jo, just det Karl Marx.

Han kunde bäst dåtidens teoribildning kring den klassiska nationalekonomin. Den handlade då om produktion och handel. Marx ansåg att alla värden kunde härledas tillbaka till det utförda arbetet. Överpriser var profit.

Den som ägde produktionsapparaten kunde profitera.

Lenin utvecklade tankarna till att överproduktion skapade krigen därför att fabriksägarna ville ha större marknader.

Lenin och framförallt Trotskij ville ha en global kommunism. (Påminner om islamisternas tankar).

Men Socialdemokratin ville inte gå in på den marxistleninistiska vägen. De ville ha fredliga reformer med förbättringar av arbetarnas villkor.

Ledande tankar som skapade Socialdemokratin kom från Tyskland, men Fabianisterna i England ska inte underskattas.

De har sköldpaddan som symbol. Långsamt ska samhället omvandlas. Många ur den välkända engelska societeten var Fabianister.

Några som hade stort inflytande var paret Sidney och Beatrice Webb. (Nu tar jag ur minnet för jag orkar inte leta fram exakta fakta.)

Omkring 1906 utvecklade paret Webb en ny ekonomisk teori som innebar att staten skulle låna pengar i lågkonjunkturer och sätta igång arbeten.

Det var förresten Beatrice Webb som grundade London School of economics 1895 som i dag är en del av världskapitalismen. Bill Clinton och andra storheter kommer som föreläsare.

Paret Webbs teorier om att låna pengar i svåra tider gick på tvärs med den klassiska nationalekonomin som ansåg att statskassan är som en hushållskassa.

Har man ont om pengar ska man spara, alltså dra ner på statens utgifter, vilket fick till följd att arbetslösheten ökade.

På 1930-talet kom John Maynard Keynes med samma idéer som Webb.

Det handlade om överbalanserade och underbalanserade statsbudgetar. I Sverige i dag talar vi om överskottsmål och underskottsmål.

Sverige var första land i världen att tillämpa dessa teorier efter kohandeln mellan Bondeförbundet och Socialdemokratin 1932.

Socialisten Ernst Wigforss var finansminister. Keynesinismen är en svensk överideologi.

Men jag har hört talas om studier som visat att trots 1930-talets kriser lyckades Wigforss inte underbalansera sina statsbudgetar.

Gunnar Sträng som finansminister på 1960-talet reagerade alltid för sent. När han skulle låna så sparade han och när han skulle spara så lånade han.

Det är här Evert Larssons ord träffade mig.

Nationalekonomi fungerar inte så, insåg jag. Smaka på ordet nationalekonomi.

Det handlar om nationens ekonomi, men ekonomierna har blivit internationella och jag kan inte se någon övergripande teoribildning för internationell ekonomi.

För mig verkar det mer som maffiabolag som arbetar sida vid sida med flyktingsmugglare och valutahandlare.

För nära tio år sedan var jag inbjuden att skriva på en blogg ”Dagens story” där bland annat Staffan Heimersson, Johan Hakelius och Magnus Sandelin medverkade.

Jag skrev att det tar 106 år att fatta förändringars alla aspekter.

Ännu är vi exempelvis bara i början av att förstå DNA-molekylen trots att den beskrevs första gången redan 1952.

Jag skrev då att troligen sitter någon ung man eller kvinna just nu och utvecklar nya teorier om nationalekonomin.

Och så såg jag Evert Larssons kommentar att marxismen inte förstått konjukturkriser och att kriser kommer från spekulationer.

Självklart är det så.

Anledningen till 1930-talets stora världsdepression med massarbetslöshet var inte en fråga om statsbudgeten eller överproduktion. Det var en följd av överspekulation på börsen som ledde till en börskrasch.

Om vi tar avstamp 1987 när man avreglerade marknaden i Sverige så har vi haft följande kriser.

1987 - fastighetskrisen (övervärdering av fastigheter).
1992 - den 16 september räntekrisen (500 % ränta valutaspekulation),
2000 - IT-krisen (börsras på IT-aktier efter överspekulation).
2008 - den 15 september Lehman Brothers (fastighetsspekulation).
2010 - Greklands finanskris (lånefusk), 2010 Eurokrisen, (bankernas utlåning till olika länder utan säkerheter).

Sverige står inför två kriser, dels en bolånekris (hushållen har 3600 miljarder i skulder), dels en kommunkris (kommunerna har inte råd att finansiera försörjningsstöd, skolor och bostäder).

Enligt marxistisk, marxistleninistisk, fabiansk, socialdemokratisk och liberal nationalekonomi beror kriser på överproduktion och att för många är i arbete.

Men enligt mig med flera beror kriserna på bankernas, valutakapitalets och finansbolagens spekulationer.

Här finns en klar ideologisk skillnad.

På den globala sidan som förespråkar en kontrollerade statsbudget, men en oreglerad banksektor, och en oreglerad finanskapitalism har vi vänstern, miljörörelsen, socialdemokratin och liberalerna tillsammans med näringslivet, kulturfolket och journalistkåren.

På den nationella sidan förespråkar vi en kontrollerad statsbudget med inskränkningar för finanskapitalet och den internationella banksektorn.

I kriser stöttar staten det arbetande folket, men inte börsspekulanter.

Om spekulanterna gör konkurs saknar det betydelse för staten har kontroll över kreditgivning och räntepolitik.

När vänstern vägrar ta debatten så skyddar de banker, finansbolag, människosmugglare och valutahandlare.

Vänstern är inte bara ideologiskt död utan verkar desslikes också vara hjärndöd.