torsdag 6 oktober 2016

Om livets ironi

I vårt ständiga sökande efter det perfekta förhållandet, och vårt behov av bekräftelse som människa, så tenderar vi ibland att missa saker som livet placerar på vår stig.

Att en annan människa beundrar dig är kanske något du är helt blind för, och istället kanske du beundrar någon som helt ignorerar dig för att hon eller han inte har sett dig.

Vårt behov av ständig bekräftelse gör kanske att vi väljer utmaningen att försöka fånga någon vi beundrar, med förhoppningen att lyckas för att stärka vårt ego och uppnå den där känslan av bekräftelse att ha lyckats.

Livet har dock lärt mig att det oväntade är bundet till att hända, medan det förväntade kanske aldrig inträffar.

Vad har jag då lärt mig av detta?

Jo, att man har ibland inte kontrollen över händelser i sitt eget liv. Oväntade saker inträffar, och det jag förväntade mig kan plötsligt försvinna ur mitt liv, bokstavligt talat över en natt. Saker händer också som styr in mitt liv i en ny riktning som jag heller inte hade kontrollen över.

Jag har därför lärt mig att jag har inte alltid har kontrollen över mitt eget liv, fast jag inbillar mig det. Därför kan jag i min självgodhet bli lat och kanske till och med nonchalant över det jag har, och missar det uppenbara, att visa tacksamhet och uppskattning över det jag faktiskt har här och nu.

För det är ju faktiskt så att om vi inte känner tacksamhet för det vi redan har, hur kan vi då tro att vi skulle bli nöjda med mer eller något annat?

Eckhart Tolle sade en gång "Ingenting hände någonsin i det förflutna; det hände i nuet. Ingenting kommer någonsin att hända i framtiden; det kommer att hända i nuet."

Och visst är det så. Livets stora ironi är vi har svårt att leva i nuet, vi är ständigt på väg någonstans i vårt ständiga jakt på bekräftelse och evig kärlek.

Om man inte lever i nuet så riskerar man de facto att missa hela livet, då livet utspelas endast här och nu och kanske bara en gång.

Om en minut kan det allt vara över då ingen vet om man lever då. Eller, det förhållande du förväntade dig skulle vara hela livet tar plötsligt slut över en natt på grund av omständigheter som hade kunnat vara annorlunda om man bara hade betett sig annorlunda i det som då var här och nu.

Vi kan alltså bara till en viss gräns styra vårt eget liv i en viss riktning, och ibland så ger oss livet en spark i baken och frågar oss, "varför tänkte du inte på det innan"?

Då är det lätt att projicera sitt misslyckande på någon annan, för det känns bättre än att reflektera över sig själv och sina egna misstag.

Då missar man dock en lärdom om sig själv som man erbjöds här och nu, och man kommer kanske att återupprepa samma misstag igen för att man valde bort detta tillfället att lära.

Som Dag Hammarskjöld sade; "Brister och förirringar i det förgångna belastar dig i förhållande till andra om nuet visar att de kan upprepas."

Så är det. Lär vi oss inte något om oss själva här och nu, och om hur vi fungerar i relation till andra så spelar det ingen roll vem vi träffar härnäst. Om man inte känner sig själv kan man inte heller lära känna andra. Samma gäller kärlek.

Det är bara i undrets "här och nu" som saker plötsligt kan bli verklighet.

Kanske kan det faktiskt bli till och med så att den du beundrar, och som här och nu ignorerar dig, genom saker du gör här och nu, och inte skjuter upp till en annan dag, helt plötsligt börjar beundra dig också. Efter det vet man ju inte vad som kan hända därnäst...