torsdag 24 mars 2016

Om religion, kultur och ideologi

Detta är ett långt inlägg syftande till att reda klarhet i tre begrepp som ofta sammanblandas när islam diskuteras; religion, kultur och ideologi relaterat till islam. För att hitta vederhäftiga definitioner citerar jag Nationalencyklopedin vad gäller definitioner. Jag börjar med termen religion:

religion [-liu:ʹn eller -ligiu:ʹn] (latin reliʹgio, här ’vördnad för det heliga’, ’gudsdyrkan’, ett ord av omdiskuterat ursprung), en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition.

Otaliga försök har gjorts att i en allmängiltig formel fånga de olika religionernas väsen.

Alltsedan upplysningstidens föreställningar om en ”naturlig religion” förekommer formelartade karakteristiker, t.ex. ”allvarlig och till gemenskap syftande inriktning hos individer eller kollektiv gentemot de makter som enligt deras uppfattning har den yttersta kontrollen över deras intressen och öden” (J.B. Pratt, ”The Religious Consciousness”, 1920).

Enligt Schleiermacher, som var präglad av romantiken, är religion ”en känsla av absolut beroende”. Inspirerade av 100-årsminnet av dennes grundläggande arbete ”Reden” (1799) och av nykantianismen uppfattade både Nathan Söderblom och Rudolf Otto, oberoende av varandra, heligheten som religionens särmärke.

Söderblom utgick bl.a. från en definition av ordet religion från det hedniska Rom: ”den obestämda rysning och bävan, som människan känner inför det hemlighetsfulla”, och han menar att ”religiös eller from är den, för vilken något är heligt”.

Otto talar om det numinösa (av latin numen ’gudamakt’), som både injagar bävan och fascinerar. Mircea Eliade bygger på Otto; han tillerkänner det heliga, som är motsatsen till det profana, en överhistorisk realitet, men dess manifestationer i historien studerar han empiriskt.

Därmed tar han liksom flertalet kulturantropologer sin utgångspunkt i den religiösa människans verklighetsuppfattning och avvisar, trots inflytandet från C.G. Jung, både en psykologisk och en sociologisk reduktionism.

Det är svårt att förena religiös insikt med vetenskaplig empiri och att söka urskilja gemensamma grunddrag i religionerna samtidigt som man hävdar det unika i var och en av dem.

Under hänsynstagande till olika teorier om religionens ursprung och utveckling kan man på ett rent deskriptiv-statistiskt vis säga att alla religioner hos folk med primitivare livsvillkor uppvisar animistiska och magiska element, mytbildning och religiös symbolik i skulptur, byggnader och målarkonst, men endast ett fåtal uppvisar en utbildad teologi.

I alla utförs riter under dans och sång, och överallt finns schamaner eller präster. Polyteism och ren monoteism förekommer endast sporadiskt, medan både tron på ett högsta väsen, en höggud eller en makt har en vidsträckt (men inte universell) spridning.

De s.k. högreligionerna vill ge svar på frågan om livets mening, vad som är gott eller ont, varför människan måste lida och vad som kommer efter döden. Men de är vida mer än livsåskådningar. De räknar alla med en översinnlig verklighet och med utommänskliga gudomliga makter. Dessa träder i förbindelse med människorna i det som med kristet språkbruk kallas gudstjänst, genom sina utkorade redskap eller i särskilda uppenbarelser.

Hela tillvaron står för den religiöse under gudomligt skydd. Samtidigt ställer de översinnliga makterna krav på människorna, som har plikter mot både gudar och medmänniskor. Kulter och riter, en gudomligt given moral och en lära om gudarna, om människan och om världen kännetecknar alltså religionerna. Deras språk är ofta myten, som i detta sammanhang är liktydig med den yttersta sanningen.

De moderna icke-religiösa och antireligiösa samhällsideologierna har av historiefilosoferna kallats för de nya socialreligionerna.

Psykologiskt och sociologiskt sett tillfredsställer dessa väsentliga mänskliga behov och uttrycker sig ofta religiöst färgat, även om allt översinnligt är konsekvent utmönstrat.

I stället åberopar man sig på vetenskapen. Praktiskt företräder de ofta samma medmänsklighet som religionerna. Också individuell skönhets- och naturdyrkan samt sexual- och idolkult har något gemensamt med motsvarande religiösa företeelser.

Termen "kultur" definieras i NE enligt nedanstående:

kultuʹr (franska culture, av latin cultuʹra ’bearbetning’, ’odling’, ’bildning’, av coʹlo ’odla’ m.m., se vidare kult), odling, bildning. Cicero talade om själsodling, renässansens humanister om att odla intellektet.

Samuel von Pufendorf kontrasterade – i anslutning till Hobbes – kulturtillstånd mot naturtillstånd och vidgade begreppet kultur från individen till att gälla gruppen (1686).

Kant definierade kultur som ”något högre än vad naturen själv kan åstadkomma”, Herder använde termerna kultur och kultiverad om den historiska utvecklingen – han talade om ett folks tilltagande kultur – och Spengler slutligen ansåg att kultur är en organisk livsyttring som föds, utvecklas, fulländas och dör inom nationer, folk och samhällsgrupper.

Kulturbegreppet har på grund av sitt stora omfång och skiftande innehåll gett upphov till vetenskaper som tillämpar helt olika metoder, från allmän kulturhistoria till specialdisciplinerna kulturfilosofi, etnologi, kulturantropologi.

Edward Tylor använde i Primitive Culture (1871) termerna kultur och civilisation som synonymer. Så sker fortfarande ofta i tekniskt utvecklade länder, dock inte i Tyskland, där man i Kants efterföljd har gett de båda begreppen olika innehåll.

”Kultur eller civilisation” var enligt Tylor ”den komplicerade helhet som innehåller erfarenheter, tro, moralbegrepp, rättsföreställningar, seder och alla övriga färdigheter och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem”.

Den tyske sociologen Alfred Weber (1868–1958) använde termen kultur om företeelser som kräver värdeomdömen – filosofi, religion, konst – och civilisation om produkter av naturvetenskap och teknologi. En liknande distinktion gjorde den i Canada och USA verksamme skotten Robert M. MacIver (1882–1970): kultur är målet, civilisationen medlet.

Genom att i möjligaste mån tillämpa en kulturell relativitetsprincip, som innebär att varje särskilt kulturkomplex undersöks utifrån sina egna förutsättningar, har man sedan 1920-talet försökt eliminera den tidigare vanliga felkällan att kulturyttringarna i utomeuropeiska samhällen godtyckligt förklarades i termer abstraherade ur förhållanden i Europa och med hänvisning till europeiska värdenormer.

Tylors definition är den som stämmer bäst med min egen uppfattning om "kultur".

Termen "ideologi" definieras enligt NE på följande sätt:

ideologi (av ideo-, se idé, och -logi), ett mångtydigt men centralt begrepp i modern politisk teori, kunskapssociologi och idéhistoria.

Ofta används i dag ideologi allmänt i betydelsen åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda sammanhängande enhet, vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer.

Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar dess verklighetsbeskrivning, delar dess grundläggande värderingar och stöder dess handlingsprogram.

Ideologibegreppets historia är skiftande, ofta dramatisk. Själva termen lanserades av den franske filosofen Destutt de Tracy 1798. Han avsåg därmed ett enhetligt system av säkra kunskaper. Hela den grupp av tänkare och samhällsreformatörer som omgav Destutt kallades ”ideologerna”. Napoléon Bonaparte, som kom på kollisionskurs med dem när han sökte försoning med katolska kyrkan, något som stred mot ideologernas principer, brännmärkte dem som orealistiska pratmakare. Ordet ideologi fick strax en anstrykning av världsfrånvänt hårklyveri.

I Tyskland kom det däremot tidigt att användas i positiv mening. Det sattes i samband med den vid 1800-talets början där dominerande idealismen. Det sades inte sällan att medan britterna utfört en ekonomisk revolution och fransmännen en politisk, så hade man i Tyskland revolutionerat ideologin, dvs. tänkesättet. Ja, det hävdades till och med att tyskarna besegrat Napoleon med ideologin som främsta vapen.

Denna föreställning utgjorde utgångspunkten för vad Marx och Engels redan i titeln till en gemensam, ofullbordad skrift kallade ”Tyska ideologin” (1845–46). Tyska ideologin innebar enligt Marx och Engels att man vände upp och ned på de verkliga förhållandena. Man trodde att det var de abstrakta idéerna som regerade historien, medan det i själva verket var den praktiska verksamheten.

Denna uppochnedvändning var, hävdade Marx och Engels, utmärkande för de dominerande föreställningarna i varje klassamhälle. En ideologi tjänade till att befästa den bestående ordningen, den var ”den härskande klassens ideologi”.

Men den omfattades inte bara av de härskande utan spontant också av de förtryckta. Engels kom senare att tala om ideologin som ”falskt medvetande”, en beteckning som inte motsvarar den ursprungliga föreställningen att verkligheten i ideologin förvrids som i en hägring. Den bäddade däremot för tanken att det också skulle kunna finnas en sann ideologi – motsatsen till den falska – och denna tanke utvecklades framför allt i rysk marxism. Marxismen själv eller den därmed förbundna socialismen kunde framställas som en ideologi.

Den moderna kunskapssociologin, som utvecklats från 1920-talet, tar däremot ofta sin utgångspunkt i de tidiga marxistiska föreställningarna om ideologi. Viktigaste namnet är här Karl Mannheim. Kunskapssociologin har emellertid också valt andra vägar och utelämnat frågan huruvida en ideologi måste vara falsk eller förvriden; även sanningen är bunden till konkreta sociala omständigheter, säger t.ex. Robert Merton.

I den moderna statsvetenskapen liksom i dagligt tal har de politiska åskådningarna som liberalism, socialism och konservatism kommit att ses som ideologierna framför andra. En viktig roll för utvecklingen i Sverige spelade Herbert Tingsten med sina kritiska granskningar av enskilda politiska system som konservatism, fascism och socialism.

Han hävdade att dessa ideologier, som han huvudsakligen såg som i längden ohållbara, motsägelsefulla teorier om samhället, var på väg att försvinna i länder med fri partibildning och öppen debatt. Kvar blev ett slags demokratisk överideologi. Tingsten anslöt sig därmed till tesen om ”ideologiernas död”, som under 1950- och 60-talen spelade en viss roll även i bl.a. USA och Frankrike.

Under 1990-talet tycks denna tes vinna förnyad popularitet men nu med en annan innebörd. Nu sätts den i samband med sovjetsfärens upplösning och kommer i själva verket att innebära att en av de kämpande ideologierna segrat och erövrat ideologiskt monopol.

Samtidigt har den dominerande internationella forskningen om ideologi slagit in på andra vägar. Av stor betydelse har därvid intresset för språket som teckensystem varit.

Ideologiforskningen har med andra ord inspirerats av semiotiken. Antropologen Claude Lévi-Strauss och litteraturkritikern Roland Barthes har därvid spelat en viktig roll. Att studera en ideologi blir nu inte huvudsakligen att ur en text eller annan manifestation av en ideologi söka vaska fram ett idéinnehåll utan att i själva det språkliga uttrycket finna den ”sekundära meningen”, alltså den extra information som uttrycket ger utöver den som är tillgänglig för en innehållsanalys. Ideologin har nämligen inte sin övertygelsekraft främst genom abstrakta idéer utan genom att anknyta till sådant som för dess bejakare ter sig som självklart, naturligt eller i överensstämmelse med sunda förnuftet. Denna anknytning framträder genom den språkliga formen.

Hos den franske marxistiske filosofen Louis Althusser finns också ansatser till samma angreppssätt, men han knyter samtidigt ideologierna till vad han kallar de ”ideologiska statsapparaterna”, skolan, kyrkan, rätten, familjen osv. Dessa institutioner utgör enligt hans mening förutsättningarna för människors tankar och åsikter. De ger så att säga ramarna för föreställningsvärlden. Man kan enligt Althusser inte tänka sig ett samhälle utan ideologi. Ideologi är alltså inte liktydigt med ”falskt medvetande” utan snarare förutsättningen för människors medvetande, deras åsikter och tankar, i ett bestämt samhälle.

Det senaste decenniets ideologiforskning har dominerats av ansträngningar att förfina analysinstrumenten men också att vidareutveckla problemen om förhållandet mellan ideologi och samhälle. Ett särskilt intresse har ägnats ideologiska förändringar, dvs. frågan hur och varför tänkesätt, värderingssystem etc. – kort sagt vad som populärt kallas tidsandan – förändras.

Vad är då islam? Förmodligen både en religion (’vördnad för det heliga’, ’gudsdyrkan’), kultur (”den komplicerade helhet som innehåller erfarenheter, tro, moralbegrepp, rättsföreställningar, seder och alla övriga färdigheter och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem”) och en ideologi (åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda sammanhängande enhet, vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer.). Sharia är det tydligaste exemplet på kulturen islam (som egentligen är den arabiska kulturen).

Historikern Tom Holland har gjort en dokumentär (77 minuter) om islams historia som du kan titta på nedan. han söker klarhet i vad islam är och hur islam uppstod baserat på historiska fakta.


Tom Holland menar att islam inte kan förstås utan att betrakta den arabiska kulturen. Islam är mer än tron på endast en Gud, att Muhammed var hans profet och underkastelse inför Gud. Holland menar att det inte var detta som gjorde att den arabiska kulturen erövrade såväl det persiska riket som Konstantinopel.  Den romerska armén besegrades av araberna och strax efteråt besegrades den persiska armen vid Al Quadisiya.

De båda imperierna var för svaga p.g.a. tidigare krig för att kunna motstå den arabiska invasionen, och araberna kunde lätt lägga de rikaste provinserna i de tidigare imperierna under sig. För att förstå islam måste man kliva ur den muslimska traditionen och lyfta blicken.

Alla religioner, inklusive islam, har i sin tidigaste historia förts vidare genom generationer i enhetlighet med muntlig tradition vilket innebär att man tror på det man vill tro på och den berättade traditionen förändras hela tiden beroende på vem som berättar och vad den som lyssnar väljer att ta till sig för att sedan i sin tur återberätta.

Då islam föddes i en väldigt avlägsen del av världen, i öknen, så saknas nycklar för att förstå traditionen om islam. När Muhammed levde skrevs ingenting om honom då det var muntlig tradition som var vedertagen.

Ett helt moraliskt universum har byggts i muslimska länder baserat på berättelser om Muhammed. I västvärlden har känslan för det heliga förlorats och ersatts av tron på vetenskap som kan göra mänsklighetens liv bättre. I den muslimska arabiska kulturen är det tvärtom. Där är islam både religion, kultur och ideologi. Vetenskap betyder inte mycket då tron på kausalitet (ett fundament i vetenskapen) inte överhuvudtaget existerar i muslimska länder.

Många muslimer tror att den stora arabiska erövringen enbart handlade om islam. Men det finns ingenting i historiska dokument från 600-talet om en ny religion som heter islam.

Mindre än 5 år efter Muhammeds död år 632 vände de blickarna mot det förlovade landet, Landet som flödade av mjölk och honung och som utlovats av Gud till judarna.

År 636 närmade sig araberna det kristna Jerusalem. Invånarna kunde inte göra något annat än att stanna där de var, innanför stadens murar. I slutet av 630-talet så tog araberna över Jerusalem genom fredliga förhandlingar. Inget sägs dock i samtida kristna källor om vilken religion som de arabiska erövrarna hade.

Inte ens 30 år efter Muhammeds död finns det ett enda dokument som omnämner Muhammed.

Judarnas fader, Abraham (som levde ca 2000 år före Kristus), är begravd i Hebron på västbanken. Abraham (Ibrahim i Koranen) är enligt judisk, kristen och islamisk tro hebréernas stamfader och grundläggare för de monoteistiska abrahamitiska religionerna.

Abraham fick flera söner, en hette Isak, som föddes av hans fru Sara, israeliternas stamfader.

Tillsammans med sin tjänstekvinna Hagar, fick Abraham ytterligare en son som hette Ismael, som i sin tur blev stamfader åt ismaeliterna (araberna).

Abraham predikade medan han levde om den ende sanne Guden, och som belöning utlovades han det förlovade landet åt det judiska folket. Det finns dock fler som ser Abraham som sin anfader, nämligen muslimerna. Denna gemensamma nämnare i Abraham mellan judar och araber är alltså mycket äldre än islam. Enligt muslimer är Abraham deras profet och den religion han grundade var inte judarnas religion utan islam.

Ismael skall enligt muslimsk tradition ha hjälpt sin far Abraham att bygga ett Guds hus djupt inne i öknen på en plats som idag heter Mekka. Kaaba, i världens största moské, är det hus enligt muslimsk tradition som Abraham och Ismael byggde på en grund som hade lagts av den första människan, Adam. Enligt muslimers tro är Mekka också profeten Muhammeds födelseplats. De kullar som omger staden sägs vara där han fick sina första uppenbarelser av Gud. Mekka är därför Islams heligaste stad.

Inget av detta går dock att hitta stöd för i koranen som sägs vara skriven utifrån de uppenbarelser Muhammed fick. Det går heller inte hitta stöd i koranen att Muhammed föddes i Mekka eller att han fick sina uppenbarelser där.

Problemet är att det inte finns ett enda historiskt dokument där Mekka omnämns ens 100 år efter Muhammeds död. Det står i koranen att troende muslimer skall vända sig mot den heliga helgedomen när de ber. Mekka omnämns dock inte. I själva verket finns det i ruinerna av de allra tidigaste moskéerna (byggda ca 100 år efter Muhammed) tecken på att man bad åt öster, där solen gick upp, och inte åt söder (mot Mekka). Enligt samtida kristna källor bad de allra första muslimerna mot en helgedom norrut.

Var denna plats låg är dock svårt att veta. Enligt koranen är det en plats där bönderna odlade oliver och där folket har stor kunskap om de bibliska traditionerna. Alltså kan det omöjligt vara Mekka för där fanns inga olivodlande bönder och ingenting växte där ute i öknen.

Helgedomen i norr skulle kunna ha varit den nabateiska ökenstaden Avdad. Nabatéer var ett arabiskt folk som ursprungligen syns ha bott på Sinaihalvön och som anses vara identiskt med den i Bibeln omnämnda arabstammen Nebajot, som enligt Bibeln härstammade från en av Ismaels tolv söner med detta namn. Beskrivningen av terrängen, olivodlingen och landskapet i koranen stämmer väl med Avdad.

Tänk om det var så att det inte var islam som gav upphov till det arabiska imperiet, utan det arabiska imperiet som gav upphov till islam?

År 680, 50 år efter Muhammeds död, höll det arabiska imperiet på att slitas sönder av inbördeskrig och maktkamp. En ny ledare framträdde ur ökensanden, Abd Allah ibn al-Zubayr. Som motståndare till de umayyadiska härskarna tvingades han år 680 att fly till Mekka, där han samlade en upprorsarmé. Han dödades 692 under sultanen Abd al-Maliks angrepp på staden.

Ett mynt från Abd Allah ibn al-Zubayr tid är den första kända inskriptionen där Muhammeds namn överhuvudtaget omnämnes. Han insåg samma sak som den förste romerska kristna kejsaren hade insett, att för att hålla ihop ett jordiskt imperium så behövde han en Gudomlig hänvisning som gav honom legitimitet även över den världsliga makten.

Kejsare Konstantin vände sig till den kristna kyrkan för att få denna legitimitet, medan Abd Allah ibn al-Zubayr istället vände sig till Muhammed vars namn kunde användas för att få världslig makt.

Abd Allah ibn al-Zubayr förlorade inbördeskriget som istället vanns av Abd al-Maliks som också insåg att Muhammeds namn även kunde användas av honom för att ge legitimitet åt sin världsliga makt. Abd al-Maliks började bygga en helig stad åt sig själv. Resultatet blev klippdomen i Jerusalem som färdigställdes år 691 och byggdes på platsen för det gamla judiska templet.

Det är den äldsta muslimska byggnad som existerar och dess design är i grunden romersk. Han gjorde också något mer som var romerskt, nämligen gav uttryck för sin besittning på väggarna i klippdomen där han bland annat skrev: "Religion i Guds ögon är islam" även Muhammed nämns och olika citat från koranen, Inskriptionerna riktar sig också till kristna och judar och kan sammanfattas med "Vi är här, vi har kommit för att stanna och vi är vinnarna".

Det är alltså där och då den nya religionen islam föds, som ett medel åt Abd al-Maliks att legitimera sin egen världsliga makt över det arabiska imperiet. Han blev Guds ställföreträdare på jorden precis som de romerska kejsarna hade gjort och påven gör än idag som katolska kyrkans överhuvud.

Konflikten i Mellanöstern handlar än idag om till vilket folk Abraham egentligen gav löftet om det heliga landet åt. Landet som idag heter Israel.


För den som önskar så kan ni också lyssna på Tom Holland i ett 10 minuter långt föredrag med titeln
"Quran didn't come from Allah" nedan. Hur man väljer att betrakta islam beror helt på vilka glasögon man har på sig och om man enligt västerländsk tradition väljer att studera islam ur ett historiskt perspektiv baserat på historiska källor eller utifrån ett perspektiv baserat på enbart tro och muntlig tradition.

Nedan är en video om en nyligen upptäckt koran som är äldre än Muhammed, som ju påstås ha skrivit koranen.



Jag vill också gärna länka till Mons Krabbes inlägg med titeln "Vanföreställningarna om islam måste upphöra om vi ska kunna bekämpa terroristerna!" som du hittar här.

Läs också mitt inlägg om islam och terrorism här och lyssna på Dr. Bill Warner i den länk som finns där.