onsdag 20 januari 2016

Om ett hotande inbördeskrig i Sverige





Dags för ett nytt gästinlägg. Denna gång från Stefan Torssell vars tal från folkets demonstration i Stockholm jag tidigare postat i flera inlägg på min blogg. Stefans varning måste mana till eftertanke för dig som läser detta. Över till Stefan:

"Det finns en risk att Sverige går mot inbördeskrig. Det låter främmande, men kan bli en realitet.

Integrationspolitiken kommer aldrig att lyckas. Sveriges politiker saknar den rätta kompetensen. De sysslar mest med låtsasåtgärder.

Under de senaste hundra åren i Europa har Finland, Spanien, England (Irland), Ukraina, Jugoslavien och Albanien haft inbördeskrig. Ytterligare några länder har undvikit inbördeskrig genom statskupper. Endast Sverige och Schweiz har varit befriade från antingen inre eller yttre krig.

För var dag blir Sverige värre och värre. Som tur är verkar de som skriker rasism om allting vara en utdöende art och förhoppningsvis så håller Gudrun Schyman på att förlora slaget om vänstern, men tar inte svenska folket sig samman så kan detta sluta illa.

Vi har omkring 5000 - 10000 islamistiska jihadister i Sverige. Det motsvarar halva Islamiska Statens grundarmé när IS startade.

Därutöver har vi omkring 50 000- 100 000 liberala och fredliga muslimer som vill införa sharia, alltså en riskgrupp som vill ha en radikal förändring av Sverige.

Därutöver har vi institutioner som faller samman, fifflande kommunalpampar, svaga politiker och vi är ett av världens mest belånade folk. Stora grupper står utanför arbetsmarknaden därför att de inte är anställningsbara och är beroende av andras försörjning.

Detta system är skapat av Sveriges riksdag. Förnekelseprocessen hos de styrande är inne i sin mest aktiva fas. Ingen leder Sverige för tillfället.

Det visade sig att många delar min oro.

All mobilisering av människor för upplopp, strejker eller massakrer utgår ifrån tanken att man gör rätt. Aktivisterna är besjälade av en god eller rättvis tanke.

Man kan samla en liten grupp för att panga rutor, slå pensionärer eller plåga djur men några stora grupper kan man aldrig få ihop. Det är tecken på ungdomlig omognad eller psykiska störningar.

Men människor kan välta stenbumlingar över tåg för att krossa kapitalismen i ett rättvisepatos eller bränna bilar i protest mot förtryckare. Logik saknas, men den gemensamma viljan om något bättre kan förena stora folkmassor.

Islamiska staten är ond i mina ögon, men för den sant troende sunnimuslimen representerar IS något gott. Att skära halsen av motståndare eller våldta blir då en riktig handling.

Ett inbördeskrig i Sverige måste alltså komma ur en känsla att handlingarna är rätt. Det går alltså inte att ur ingenting samla en stor grupp svenskar för ett inbördeskrig.

Något sådant gott går inte att formulera. Vilka skulle man vända sig emot? Makten, journalisterna, våldsvänstern, muslimerna?

Motsatsen är att exempelvis muslimer skulle vända sig mot svenska folket. Inte heller det är troligt. En majoritet, en stor majoritet, av muslimerna i Sverige skulle sätta stopp för det.

De ofredanden som sker av unga tjejer handlar inte om inbördeskrig. Det är gruppförakt mot svenskar av omogna och frustrerade migranter.

En rättsstat är bästa garanten mot djupa konflikter. Om rättsväsendet, polismakten, politikerna, journalister och institutioner däremot sviker, infinner sig omedelbart en risk för dramatiska förändringar.

Många tecken tyder på att vi är på väg mot en sådan negativ utveckling. Journalisterna fullgör inte sitt uppdrag. Människor söker sig då till andra informationskällor. Riksdag och regering har kapat banden med sina väljare.

Den högsta ledningen inom polisen vilseleder medvetet befolkningen.
Fifflande fackpampar som kommer undan utan fängelse förstärker medborgarnas intryck att rättsstaten är i upplösning.

Så ser Sverige ut för tillfället.

Bara en sådan sak att Socialdemokratin har träffat en överenskommelse med muslimska organisationer att de ska få inflytande i den svenska maktapparaten i utbyte mot ett hemligt ömsesidigt samarbete gör att Socialdemokratin nu är på fritt fall. De som ska vårda demokratin, sviker den istället.

Många i maktapparaten försvarade intensivt Decemberöverenskommelsen. De saknade förstånd.

Allt fler i Sverige är medvetna om i vilket dåligt skick maktapparaten befinner sig i och att Sverige saknar en kompetent ledning.

Detta vet också knarkhandlare, gängkriminella, bedragare, mutkolvar, våldtäktsmän och fifflare i största allmänhet. De utnyttjar nu situationen som de behagar.

En dag kanske en grupp på 50 – 100 svenskar har fått nog. De är besjälade att göra gott.
När polisen vägrar att gripa våldtäktsmän och ogärningsmän och media vägrar att skriva vilka de är så tar de lagen i egna händer och rensar upp i träsket.

De får stort stöd av många svenskar. Gängkriminella åker på ett par proppar så det visslar om det.

Då, men först då, har migranterna och vänstergrupperna fått sina farhågor bekräftade att onda krafter hotar dem. I förorterna kan inte de äldre tala förstånd med de yngre. Vapen finns tillräckligt och i Europa finns kusiner i massor.

Enda möjligheten att förhindra en framtida totalkonfrontation är att vi får en reformering av maktetablissemanget.

Hela riksdagen borde bytas ut. En del partier har en så svag ledning att de gör mer skada än nytta.

Polischefen borde avskedas omedelbart.

Media borde sträva efter en självsanering.

Men risken är överhängande att ingen av dem vill förstå förrän det är för sent. Vi är inte där ännu, men tyvärr pekar kursen åt det hållet.

Ett nyval där alla partier deklarerar att de kommer att respektera valresultatet och kommer att göra allt för att representera folkets vilja skulle vara en hälsokur för Sverige. Alternativt att de ansvariga började följa landets lagar och folkets moral och media slutade med oförskämdheter mot allmänheten. Varenda byråkrat som ljuger borde få veta att han lever.

Alltså, ett inbördeskrig startar inte därför att det finns motsättningar. Sådana kan man lösa med lite vilja och kompetens.

Inbördeskrig uppstår när makthavare är så korrumperade och förljugna att de tappat förmågan att styra. Jag utesluter tyvärr inte inbördeskrig för maktens olika aktörer i landet har aldrig tidigare varit så försvagade och förvirrade som nu med så låg samhällsmoral".

Slut Stefan Torssell.

Läs även inlägget på Lars Berns blogg av Ian Wachtmeister här.