måndag 11 januari 2016

Gästinlägg av Marcus Birro

Ännu ett gästinlägg av en person jag alltid har beundrat, och beundrar. Min Facebookvän Marcus Birro. Förkämpe för det fria ordet, åsiktsfrihet och en sann demokrat som jag skrev i ett tidigare inlägg på min blogg där jag citerade Marcus.

Över till Marcus:

"Låt oss alltså (i möjligaste mån) lugnt och sakligt formulera oss kring det här nya...

Polisen vågar alltså inte att berätta sanningen om sexuella övergrepp mot småflickor för att, håll i er nu, sanningen skulle kunna stärka ett politiskt parti.
Gissa själv vilket...

Man skyddar förövarna alltså, människor som kränker småflickor och föraktar i utsökt äckel de utsatta och värnlösa...

Jag får läsa texten två gånger för jag tror inte det är sant. Inte ens jag trodde att den här bananrepubliken vi lever i var riktigt så här feg, lögnaktig och...galen.

Alla vet numera hur media hanterat känsliga frågor, sanningar har brutits nertill till halvsanningar, folk har fått sparken, fakta har undanhållits och journalister har drivit mer eller mindre indignerade kampanjer.

DN visste men valde att inte skriva. Sveriges största morgontidning väljer att INTE skriva sanningen för att de vill skydda folk från...öh...sanningen? SD? Tänka själva?

Att INTE publicera är ett solklart led i deras medvetna taktik att välja ut vad de vill berätta, och vad de inte vill berätta, för folk.

I torsdags stod Aftonbladets Anders Lindberg i Aktuellt och förklarade för mig och resten av Sverige att det inte finns något som heter åsiktskorridor...

För varje dag som går känns det mer som om hela Sverige är en enda åsiktskorridor... På lite olika sätt. Men med samma skräck för sanningen, för vanligt folks förmåga att själva dra egna slutsatser av verkligheten.

Det är ett grymt utstuderat folkförakt vi ser prov på.

Det var bland om sådant här jag ville snacka i Aktuellt förra veckan. Att ny media äntligen, inte bara satt en brandfackla i arslet på gammelmedia, utan att de satt eld på hela lögnhuset...

De flesta politiker har visslat i mörkret, inte vågat säga sanningen, hållit käften, ljugit eller låtit bli att säga sanningen.

Till sist har dock verkligheten blivit...tillräckligt verklig och även statsministern har tvingats i en annan riktning. Verkligheten har den förmågan att den segrar till slut. Verkligheten bryter alla förbannade politiskt korrekta vallar.

Jag är ett levande bevis på hur livrädd offentligheten är för människor som är dumdristiga nog att vägra hålla käft.

Men att polisen i rädsla för att "spela SD i händerna" helt enkelt ljuger om brott som begåtts, brott mot unga flickor på en festival, är inte bara ett brutalt svek mot flickorna, och ett pinsamt skyddande av brottslingar, utan faktiskt en gigantisk förtroendekris för hela poliskåren.

Tänk om någon myndighet sagt: "Nej, de här allvarliga uppgifterna rörande växthusgaserna kan vi då verkligen inte göra offentliga, tänk om folk vill rösta på MP då"...

Grejen är ju att allt det som sker nu, och som skett under lång tid men i offentligheten det senaste dryga halvåret kanske, är en gigantisk förtroendekris inte bara för polisen, inte bara för gammelmedia, inte bara för politikerna, journalisterna, tyckarna och gänget...

Det är en gigantisk förtroendekris för hela Sverige! Det är en stor fet skandal, en stinkande rättsröta, en kris för det här samhället. Det borde vara en väckarklocka för alla! Också för dem som i trygg oförskämdhet och maktarrogans kunnat hålla folket ifrån sig med ena armen och sortera sanningar och lögner med den andra, borde nog ängs

Det här landet vittrar sönder och samman. Det kränger och far i stormigt vatten.

Just som jag trodde det skulle bli lite gött att skriva "vad var det jag sade" så blir allting lite värre igen. Ibland vill man helt enkelt inte ha rätt.

Men vad är det för en bananrepublik Sverige har blivit?

Jag når nästan fler läsare nu än när jag jobbade på Expressen. Framförallt har jag under det här året upptäckt vilken avgrund det är mellan etablerad media och folket. Jag kände inte den oerhörda brist på respekt och tillit som folk, också de som läste det jag skrev, hade eller kände eftersom det var som att leva i en bubbla.

Men de sista två åren på tidningen började jag mer och mer ta mig ut ur den bubblan och jag trodde jag att det var i tidningens tjänst som jag gjorde det.

Jag trodde tidningen ville ha åtminstone en skribent med örat mot marken. Men tidningen, alltså makten, är inte intresserad av att ha örat mot marken. Makten vill vad makten har velat i alla tider. Behålla sin makt. Jag tror inte ens makten är medveten om marken. Den svävar ovanför, alltid några meter ovanför...

Men så ändras tekniken. Demokratins förutsättningar förändras. De mediala plattformarna som under så många år dominerat det offentliga samtalet har inte längre patent på sanningen. Det visar sig vara tvärtom.

Det visar sig vara så att de som skrikit att de stått för sanningen ljugit. De ertappas gång på gång med byxorna nere. De skriver och skriver och skriver och skriver och till sist sitter byxorna uppe igen...

Tills nästa gång...
Och nästa...

Så slår ljuset igenom överallt. Som ljuset alltid gör. Det är därför jag älskar det så. Ljuset slår alltid igenom!

Den nya mediala ordningen är ett faktum.

Folket håller på att välta hela den gamla ordningen på skallen. Det är en sorts demokratisk och omstörtande revolution i det tysta. Det sker så oerhört mycket på det här området dagligen just nu.

Det kommer inte sluta där. Jag tror vi kommer vara tvungna att inom fem, tio år revidera hela föreställningen om vilket land Sverige varit de senaste femton, tjugo åren.

Så grundläggande är allt det som händer nu.

Jag var en del av makten men åkte ut därifrån eftersom jag vägrade rätta mig i ledet. Jag trodde min tid var över. Jag vet att många hoppades på det, att de skulle få se mig på en av bänkarna nere vid Zinken, med en Rosita i näven, medan de flinade åt mig inne på fyrans buss på väg över Västerbron...

Jag trodde jag skulle hamna utanför. Jag trodde jag skulle förlora anseende, rykte, ställning, status.

Det enda jag förlorade var pengar och falska vänner.
Allt annat har jag kvar eller har erövrat.

Det är faktiskt storslaget.

(Läs och dela hur mycket ni vill)"



Om att offra våra kvinnor och flickor

Ännu ett angeläget gästinlägg av Lotten Ekström:

Hur många flickor är det lagom att offra?

Hur många flickor är det lagom att förstöra livet för?

Hur många anhöriga till dessa flickor är det lagom att vi också offrar och ger dem ett liv fyllt av vånda, sorg och kanske vanmakt och hat och dessutom självmordstankar eller genomfört självmord?

Hur många godtrogna, fina tjejer ska behöva utsättas för hatiska mäns våld, bara för att de är just svenska flickor?

I deras ögon är svenska flickor något som man kan använda, utnyttja, skända och våldta, för att de inte tror på Allah och därför är otrogna.

Hur många är lagom? Kan det vara som hittills, minst 6 000 per år, eller är det efter hösten invasion dags att uppdatera siffran med några tusen till?

I Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100 000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales. Det är FYRA gånger fler än i övriga nordiska länder, Tyskland och Frankrike. Det är TJUGO gånger fler än många länder i Syd- och Östeuropa. (Statistik från FÖRE höstens invasion av män från tredje världen).

Vad gör då svenska politiker för att få ned siffrorna i våldtäktsstatistiken?

JO. DE TAR IN FLEST MÄN FRÅN TREDJE VÄRDEN AV ALLA FÖR ATT SPELA GODHJÄRTADE.

I dessa mäns hemländer vaktas kvinnorna noga av sina familjer och släktingar. De får inte klä sig så att de väcker lust hos männen eller signalerar lättsinne. De får inte vara ensamma ute, utan ska ständigt ha sällskap en man. Muslimska kvinnor ska helst tillbringa sina liv inomhus. Kvinnor är manlig egendom. Jag repeterar KVINNOR ÄR MANLIG EGENDOM!!

Om man som statsminister står inför svenska folket och säger att regeringen värnar om de svagaste i samhället, vad gör man då?

Om ett samhälle inte klarar av att skydda sina kvinnor från vidriga avskum till våldtäktsmän, kan man då kalla detta samhälle för ett välfärdssamhälle?

Ett samhälle som mörkar och ljuger om våldtäktsstatistiken, så att än fler kvinnor våldtas än vad som hade skett om man upplyste om sanningen och om vilka som till stor del ligger bakom dessa avskyvärda brott, (så att kvinnor hade en chans att skydda sig och hålla sig långt borta från dessa män)....

VAD ÄR DET FÖR ETT SAMHÄLLE?

Detta samhälle gör samtidigt anspråk på att vara en humanitär stormakt.

Det är magstarkt, det är vidrigt, det är ett enormt svek mot alla Sveriges flickor och kvinnor, det är historiskt.

DET ÄR ETT HISTORISKT SVEK MOT SVENSKA KVINNOR.

What goes up must come down.

Saker kommer upp i ljuset, till stor del på grund av utländsk media.

Ni kommer att få stå till svars för era handlingar, Sveriges regering, var så säkra på det. Många flickor kommer att få sina liv krossade på vägen.

Sveriges regering förtjänar ingenting annat än förakt för sina självgoda, vidriga handlingar att placera tusentals våldtäktsmän i vårt land.

Vad är det vi står inför?

Vad är det våra flickor ska behöva möta?

Hur kan polis, media och makthavare svika landets flickor och kvinnor så?

Just när man trodde att den moraliska botten var nådd så framkommer det att Stockholmspolisen mörkat om massövergrepp på flickor som skett i somras under den fem dagar långa festivalen.

"Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen, säger polischefen Peter Ågren till DN".

Detta uttalande är så magstarkt att det är svårt att ta in. Det speglar dock hur sjukt vårt samhälle blivit.

Man offrar i stort sett vad som helt, bara man slipper på epitetet rasist, för något värre än det finns tydligen inte.

Det för tankarna till Rotherham i Storbritannien där 1 400 barn utsattes för grova sexuella övergrepp, under många år. Myndigheter och polis kände till det, men ingrep inte av rädsla för att anklagas för rasism.

MAN INGREP INTE. AV RÄDSLA FÖR ATT ANKLAGAS FÖR RASISM.

Med alla dessa män som invaderat vårt land.

Män med en kvinnosyn som hör hemma tusen år från den vi kämpat oss fram till i vårt land.

Män utan flickvänner eller fruar.

Med alla dessa män i ett land som leds av fega ynkryggar utan vare sig moral eller ryggrad, med enbart sitt eget anseende som ledstjärna för sina gärningar är jag väldigt oroad över framtiden för våra flickor.

Om utvecklingen fortsätter som nu kommer det att bli katastrof.

Vi som ser vad som händer har alla ett ansvar att sprida information så att fler får upp ögonen.

Vi har alla ett ansvar.

Av Lotten Ekström
För Fri Konservativ

https://www.facebook.com/frikonservativ