torsdag 26 november 2015

Om ett brev till Stefan Löfvén och att förnekas trygghet

Det är dags för ännu ett gästinlägg. Denna gång från Helene Rose i Gävle. Helene och hennes familj har fått sin trygghet förstörd sedan hennes trappuppgång besköts och efter traumatiska upplevelser i den kulturmarxistiska mångkulturalistiska skolan där hennes barn går. Så här såg det ut efter skottet:



Helen beslöt att skriva till statsminister Stefan Löfvén och här följer hennes text till statsministern:

"Flyttade mitt barn till annan skola förra månaden, det är bara 2 svenska barn kvar i den klassen nu. 

Det var ren kaos de bråkade på hemspråk som eskalerade ut i slagsmål på golvet i klassrummet mm. 

De är 11år! 

En fröken som grät och blev sjukskriven 3 månader! 

Att ett barn skall behöva vara med om att bli utfryst mobbad för man är Svensk/äcklig/HAIWAN/KELB för man äter gris etc etc! 

Fråga mej så ska jag berätta vår sanning! 

Så bedrövligt finns inga ord för detta vansinne! 

Vet du vad min dotter sa när hon började på nya skolan; - Nu behöver inte jag skämmas för att vara svensk! 

Skall ett barn behöva känna så? 

Det gråter i mammahjärtat! 

Och såhär ser det ut på många skolor idag, det är en krigszon de slåss/ hotar/ skriker fula ord och rasist till lärarna så fort de blir tillsagda. 

Hot och våld är en vardag.

Lärarna står helt bakbundna och kan inte göra något av rädsla för repressalier om anmälningar att bli av med arbetet. 

Tillika kastas nyanlända in i klassen utan att kunna ett ord svenska, samma vecka mitt barn slutade kom 2 nya som bara pratade hemspråk! 

Detta kommer inte sluta bra! 

Jag gråter för våra barns framtid."

Helene återkommer med ännu ett gästinlägg om sin upplevelse när hon inte vågade hämta sina barn på dagis p.g.a. en uppgörelse utanför hennes port. I väntan på det, läs artikeln om händelsen i GD här.

Stefan Löfvén har inte svarat. Men det var väl ingen som trodde.

Om lucia - ljusbäraren

Varje år vid denna tid förekommer det i sociala media flera rapporter om förskolor där föräldrar utestängs från luciafirande med sina barn, eller förbjuds filma/fota. Här är ett exempel.

Lucia är en unik tradition som förutom i Sverige även firas i Danmark och i Österbotten i Finland.

Det är inte så märkligt att svenskar älskar Lucia då hon och sitt följe bringar ljus i vintermörkret. Vi förärar till och med Nobelpristagarna denna uppvaktning när de vaknar på sina hotellrum. Visst är det vackert! Se här.

Lucia är ljusbäraren som inger hopp och ger barnen tillfälle att imponera på sina föräldrar, och därmed växa som människor, med sång och fina dräkter.

Svenska traditioner hör ihop med vår kultur, våra traditioner och är ett viktigt inslag i vår nationella identitet. Just därför vill den kulturmarxistiska svenska skolan få bort detta. Luciafirande motarbetar deras syfte, att krossa den nationella identiteten och deras våta dröm om "mångkultur" som alla tänkande människor vet aldrig kommer att fungera.

Vi som människor behöver en nationell identitet och vi vill vara stolta över vår kultur. Vår kultur är det som förenar oss i ett samhälle och får oss att känna att vi hör ihop och delar samma värdegrund. Detta avskyr socialister och kommunister vilka har tolkningsföreträde i media, inom skolan och i politiken idag. Mångkultur är trots att det är inskrivet i grundlagen sedan 1975 dömt att misslyckas utan leder bara till sönderfall i samhället, segregation, rädsla och våld.

Människor vill känna samhörighet. Det är därför de segregerade områdena finns då de som inte vill anpassa sig till vårt land söker sig dit för att känna samhörighet med andra från samma kultur.

Så debatten vid denna tid varje år är bara ett bevis på att Sverige måste bli Sverige igen. Ett bevis på att vi som folk måste läka och förenas igen. De invandrare som vill vara en del av vårt samhälle får naturligtvis vara detta, de är berikare i ordets rätta bemärkelse.

De som inte vill, utan vill tvinga på oss ett kulturmönster som inte passar oss, ja de får flytta någon annanstans helt enkelt.

Så kämpa för ljusbäraren, Lucia. Vi behöver henne. Vårt samhälle behöver henne. Våra barn behöver henne och de behöver få uppleva känslan och lyckan av stolta föräldrar som fotograferar och filmar sina barn. Tar vi bort detta, tar vi bort en del av deras personliga utveckling, och framför allt, en del av deras lycka samt en betydande del av familjegemenskapen.

Familjen är vår viktigaste gemenskap, nationen vår näst viktigaste. Ljuset skall segra över ondska och mörker.