tisdag 15 september 2015

Om en känsla av hopplöshet och uppgivenhet

Tidigare har jag funnit kraft att tro på framtiden och förändring tack vare alla goda vänner på FB som liksom jag lever sitt liv där för att försöka rädda Sverige. Jag har mötts av uppskattning av många fina människor som gör att alla timmar har känts motiverade. 

En ensam kväll uppe i Karesuando förra veckan fick jag besked av tre personer att de sökt medlemskap i SD, Sveriges enda chans till räddning. Det gav ny välbehövlig energi.

Förbannelsen med detta liv är dock att man blir varse saker man helst inte hade velat veta. Saker om sjuklöverns politiker och politik som visar hur illa åtgången (med DÖ avskaffad) vår demokrati är. Hur genomruttet och korrupt det politiska systemet, EU och media är i Sverige. 

Jag och mina engagerade rapportörer som lever stora delar av sitt liv på Facebook och att skriva bloggar om samma sak om och om igen, vi tvingas ta på oss den roll som media borde ha haft, att rapportera om verkligheten som den inte skildras av PK-medias skribenter (jag kallar dem inte journalister för den titeln har de inte förtjänat).

Nu är både jag och min käresta riktigt oroliga för tillståndet i landet och jag inser att det kanske blir nödvändigt att förbereda sig för ett helt nytt liv när Euron, petrodollarn och banksystemet snart kollapsar. Kanske redan nu i Oktober?

Det är bäddat för svält, upplopp, plundring och så småningom inbördeskrig. 

Vad gör ett naivt, fredsskadat folk för att kunna överleva under sådan förhållanden? 

En del beväpnar sig och kommer att kämpa för att överleva, men det stora flertalet är helt oförberedda på det som komma skall. 

På TV4 rullar än så länge Kenodragningen på som vanligt. 

Nyhetssändningarna i alla svenska kanaler är så fulla av PK-trams och annat junk att man mår illa om man har mer kunskap än vad som förmedlas av sakernas tillstånd i Sverige och Europa. Idag pratade man bara om "ensamkommande flyktingbarn" och inte ett ord om situationen för svenska barn och unga vuxna som är utestängda från både arbetsmarknad och bostadsmarknad, alltså från att kunna bygga ett eget liv. Inte ett ord om fattigpensionärer eller svenska hemlösa som snart tvingas möta ännu en iskall vinter.

Jag avundas de som sover vidare. De kan fortfarande leva i en illusion av att allt är som det alltid har varit. Tryggt och bekant. 

Vi som vaknat, jag vi tvingas leva med ångest, frustration och rädsla varje dag, vår trygghet är i stort sett borta. För att inte tala om framtidstron. 

Och egentligen beror allt på att journalisterna fullständigt svikit sitt uppdrag att granska makten och politikerna. Politikerna har sedan länge svikit sitt folk. Palme började redan 1975. Idag utgår inte längre makten utifrån folket utan behålls krampaktigt av en politisk adel som använder diktatoriska STASI-metoder för att klamra sig fast vid makten. Dessa i sin tur är styrda som marionetter av de ansiktslösa som egentligen bestämmer.

När samhället sviker och vi tvingas leva i en diktatur, vad gör vi då? Revolution eller hoppas på det bästa trots allt? Var och en gör sig enskilda ställningstagande  om detta. De som har möjlighet lämnar landet med familj och allt för att starta på nytt någonstans. Men vart skall man fly?

Hur kunde det bli så här? 

En stor tröst är i alla fall gemenskapen och värmen i folkrörelsen Sverigedemokraterna. Än lever vi, och en dag, en dag skall folkförrädarna bland politiker och journalister få betala oss vad de är skyldiga. På ena eller andra sättet. Rättvisa skall skipas.