fredag 21 augusti 2015

Om kampen mellan demokrati och värdegrundsdemokrati

Jag hade igår förmånen att få lyssna på en mycket klok, insiktsfull och vältalig kvinna, Marika Formgren, vid ett föredrag arrangerat av Fri folkbildning. Föredraget finns tillgängligt nedan, och jag rekommenderar er starkt att lyssna, för vad Marika pratar om är nämligen väldigt viktigt för att förstå Sverige av idag.


Roger Salle Sahlström har också skrivit ett blogginlägg om föredraget. Läs här.

Marika har skrivit en läsvärd essä om detta i magasinet Neo. Läs här. Hon har också idag (uppdaterat 2015-08-23) skrivit ett nytt blogginlägg som du hittar här. På denna länk kan du lyssna på hennes föredrag.

Jag avser inte citera Marika då hon är mycket, mycket kunnigare än mig, men jag vill ändå delge er mina reflektioner i stort på vad hon sade.

Den riktiga demokratin i Sverige, uttryckt i regeringsformens första kapitel nämligen att all makt utgår ifrån folket, borde självklar gälla då regeringsformen är vår viktigaste grundlag.

Så är det inte längre utan demokratin är ersatt av något Marika kallar för "värdegrundsdemokrati". Jag har tidigare skrivit om detta fast med andra begrepp här. Läs även denna bok.

Värdegrundsdemokratin har vuxit fram i Sverige inspirerad av många ideologiska strömningar, bl.a. postmarxism. Den moderne översteprästen för värdegrundsdemokratin heter Fredrik Reinfeldt som jag tidigare skrivit om många gånger på min blogg.

Vi har alltså inte en demokrati längre som den uttrycks i grundlagen, utan en "värdegrundsdemokrati" som Marika kallar det hela för. Till denna är kopplad begrepp som politisk korrekthet och åsiktskorridoren.

Avviker du från denna smala väg så riskerar du bli utfryst, bli av med jobbet, mobbad (som Marcus Birro), smutskastad och till och med misshandlad.

Marcus skrev en gång på Facebook:

"Ärligt talat. Jag har fått sparken från Solo Calcio för att jag ätit lunch i Gamla Stan idag. Som tur är hann jag aldrig få en enda krona i lön av dem. Men på riktigt... 

Jag skriver om italiensk fotboll på en sida som kickar ut mig för att jag ätit mat ihop med representanter för ett av riksdagens största folkvalda politiska partier. Jag är den skyldige. Kan någon förklara mitt brott?"

Marcus "brott" var att han som tung opinionsbildare hade avvikit från värdegrundsdemokratin och ätit lunch med några representanter från det demokratiska partiet Sverigedemokraterna.

Idag postade Marcus ett blogginlägg han kallade för "Hatet". Länk här. I detta inlägg så beskriver Marcus sina känslor om hur det känns som ledande opinionsbildare att gå emot värdegrundsdemokratin.

Igår skrev Marcus på Facebook:

"Låt oss till att börja med slå fast att Sverigedemokraterna vuxit sig väldigt starka och stora på kort tid.
 

Om dem är Sveriges största, Sveriges näst största eller landets tredje största parti spelar i sammanhanget och just i år inte särskilt stor roll.

SD växer så det knakar och den mediala och politiska eliten (vår tids Staten och kapitalet för övrigt) sitter i samma båt och gnuggar sina allt annat än framträdande geniknölar för att försöka lista ut varför det är så.

Det går väl så där.

Jag tror SD.s monumentala framgångar beror på några väldigt enkla anledningar.
 

För det första. Sverige är numera ett extremt splittrat land. Ovan nämnda mediala och politiska elit sitter i sina välmående enklaver i huvudstaden och umgås enbart med varandra. De har gjort det under så lång tid att de tappat de eventuella band tillbaka till orterna, städerna och sammanhangen de kom ifrån. 

De är inte intresserade av vad Berit, 54 funderar på när hon traskar fram på gågatan i Hallstahammar en regnig torsdag. De skiter högaktningsfullt i Berit, om de ens någon tänker på henne. Jag vet vad jag talar om. 

Jag arbetade på en av landets största tidningar under drygt sex år. Jag gjorde allt, hade två Pod-program, sände webb-tv, skrev krönikor varje vecka och skrev om italiensk fotboll, skrev om relationer och gjorde resereportage. Jag har alltså varit djupt inne i den världen.

Låt oss leka med tanken att SD just nu är Sveriges största parti. Hur kommer det sig då att jag aldrig, inte en enda gång, under alla mina år inom tv, radio och massmedia stött på en enda reporter eller journalist som sympatiserat med SD?

Och när man ser hur det gick för mig, som inte ens sympatiserar med dem utan bara åt lunch med dem men blev jagad som om jag slagit ihjäl någon, så förstår jag att de som trots allt kanske gör det håller käften.

För Sverige är ett väldigt fegt land.

Jag är av den naiva uppfattningen att det alltid är bättre att bjuda in människor till samtal om sådant man kan ha delade uppfattningar om. Jag tycker också det är osmakligt att fokusera sin politiska retorik på de allra mest utsatta, på tiggare och romer. Det är billigt. Men säg det till dem istället. Ta diskussionen! Sluta fixera er vid diskussionen om diskussionen!

Du kan ta dig till vilken förskola i Sverige som helst och få ungefär samma uppfattning. Även små barn vet att det är bra att försöka prata om det som hänt och händer istället för att sätta sig och sura i ett hörn och banka den röda spaden i skallen på Lisa bara för att hon har en gul spade. 

Men barn är barn så ibland gör de det ändå. Men att politiker svär sig samman, som ett gäng mobbare på skolgården och vänder ryggen åt demokratiskt valda företrädare och helt sonika väljer att göra avkall på sin egen övertygelse i ren desperation, är verkligen motbjudande.

Den andra delen handlar om medias roll.

Jag hoppas ni har visst överseende med att jag tar mig själv som ett bra men varnande exempel. 

Jag är ingen journalist. Jag har inte gått en enda utbildning. Jag har halkat in på många redaktioner genom åren på eventuell talang och lite tur. Jag försökte lyfta de här frågorna. Jag försökte skriva krönikor som handlade om just de människor i vårt land som inte har någon röst. 

Jag försökte lägga örat mot marken och lyssna till rösterna. Jag försökte, kort sagt, göra journalisternas arbete åt dem. Det fungerade ett tag. Tills det inte fungerade längre och jag åkte ut med skallen före. 

Det intressanta i detta sammanhang är att alla redaktioner, exakt alla, ställer sig på samma led. Hade en prisbelönad (förlåt att jag här förvandlas till Björn Ranelid) skribent fått sparken från en tidning hade de andra erbjudit honom jobb. 

Men här är alla livrädda för att få pesten skvätt på sig. 

Alltså. Har du en gång blivit stämplad som pestsmittad på en redaktion, och särskilt om pesten har något med ett av landets största partier att göra, så är du pestsmittad överallt för all framtid. 

Vad säger det om vår demokrati? Varför tror ni, kära förtvivlade redaktörer och skribenter, att SD växer så trots att jag vet att i stort sett alla av er verkligen i hjärtat hatar SD, och trots att ni använder er makt och position åt att medvetet försöka misskreditera dem så fort ni får en chans?

Jo, just därför.


Folk är nämligen inte hälften så dumma som ni tror. De ser vad ni försöker göra. Och i rent upproriskt och underbart djävulskap så röstar de på SD. Detta kombinerat med en locket-på-mentalitet rörande integrationen (inte invandringen som sådan, märk väl) under decennier, är det som, menar jag, skänkt SD den position de har just nu.


En annan sak. Det spelar ingen roll vad jag eller någon annan TYCKER om allt detta. Det är så här det ÄR. Vi måste börja se verkligheten som den är och det är ett brott mot demokratin när sju partier väljer att dra på sig dumstrut, skygglappar och borra ner alla hala halsar i marken på samma gång. Det är djupt odemokratiskt, på gränsen till bisarrt.

Jag vet att Ulf Lundell skulle bli vansinnig på mig om han läste detta men för tjugo år sedan skrev han en sång som heter Folket bygger landet. Det är så det är. 

Det som händer i Sverige just nu är att folket reagerar på det land som den politiska eliten varit med och byggt men sedan lämnat, flyttat ifrån. Jag talar om städernas förorter, landsbygden, de små orternas gråtfärdiga gågator och framtidsutsikter. 

När sedan samma folk upptäcker att de etablerade politiska partierna inte vill tala om det som finns i deras vardag och de upptäcker att ett nytt parti gör det, väljer de detta nya parti och bygger sedan landet så istället. Det är möjligen plågsamt för många av oss. Men det är så det är. Fattar ni? Det är så det ÄR. Det går inte att ljuga eller dribbla bort detta. 

Den nya mediala ordningen med tusen kanaler åt alla håll och kanter har enkelt och skoningslöst avslöjat medias fullständiga och totala nederlag rörande detta. Allt man gör blir fel. 

Man avskedar folk som skriver “fel”, man svär sig samman över alla konkurrerande gränser för att inte ge plats åt obekväma röster. 

Man hänvisar sedan nedlåtande till att de som skriver på andra forum är troll, rasister och rättshaverister. 

Media föraktar sina läsare och lyssnare. De sitter på en gyllene halvö av bostadsrätter, privilegier och välmående och kan bara stumma sitta och nysta i det trasiga nät som utgör det här landet. 

På punkt efter punkt har det politiska och mediala etablissemanget klantat sig, skämt ut sig, gjort fel val. 

Nu ser vi resultatet.

Ingen borde egentligen vara särskilt förvånad.


Marcus Birro, Författare."

Marcus är ännu ett offer för värdegrundsdemokratin. Den politiska adeln och formellt "oberoende" kritiskt granskande massmedia i en ohelig allians. Den tredje statsmakten är borta. Vi har inte längre någon fri kritisk granskande media som granskar politikerna, utan istället folket, speciellt ledande opinionsbildare som avviker från åsiktskorridoren.

Kära läsare, Sverige är sjukt. Tragedier i människors liv uppstår av denna sjuka. Marcus själv skriver på FB att han inte orkar längre, utan funderar på att lämna landet. Den demokrati vi hade är ersatt av något Marika kallar "värdegrundsdemokrati". Ett bra begrepp tycker jag själv. Men egentligen är det kanske en form av diktatur á la DDR?

Vare sig Marcus eller Marika är Sverigedemokrater. Var de står politiskt vet jag inte, och det är inte intressant. De är istället båda sanna demokrater, precis som jag själv, som anser att makten skall ligga hos folket, som det står i vår viktigaste grundlag - regeringsformen. Inte hos en politisk adel understödda av en korrupt journalistkår. För detta blir de av med jobb eller tvingas säga upp sig. Vad säger detta om Sverige av idag?

Jag kommer alltid att stå bakom sanna demokrater och försvara demokratin då jag en gång svurit att göra så. Jag skrev om detta i ett av mina första blogginlägg för snart ett år sedan.

Jag är tacksam för att sådana intelligenta och modiga personer som Marcus och Marika finns. Kan jag bidra till att få upp ögonen hos fler människor om hur illa ställt det är med demokratin i Sverige genom att förmedla deras ord till fler läsare, kryddat med mina egna reflektioner, så vill jag göra det.

För deras ord är så mycket viktigare än Stefan Löfvéns floskler. Stefan Löfvéns förtroende är borta. Något jag skrivit om här.

Nu läser Marika till högskoleingenjör för en ny karriär. Marcus, ja vad han väljer att göra återstår att se. Jag önskar all lycka i alla fall.

Till er båda, om ni läser detta, vill jag säga att ni har rätt och de har fel. Ni försvarar demokratin och den viktigaste av våra grundlagar. Och ni har idag minst väljarna i Sveriges största parti bakom er.

Förmodligen många, många fler. Svenska folket har tröttnat. Något jag skrivit om här. "May the force be with us" all i kampen mot värdegrundsdemokraterna. De skall inte vinna. Folket skall återta makten och demokratin.








.