onsdag 4 februari 2015

Om politiska maktmedel och hur de används eller inte används






Löjtnant Moaz al-Kasasbeh från Jordanska flygvapnet brändes igår levande av IS. Ja, jag har sett videon men inte delat den i sociala medier. Fruktansvärt att se såklart men helt medvetet att inte dela den vidare. Videon är, om man bortser från innehållet, väldigt välgjord rent tekniskt. Allt från kameravinklar och ljudeffekter är väl genomtänkta. IS har en egen medieavdelning som bara jobbar med att publicera den enda vidrigheten efter den andra på Internet. Utan publicitet skulle de inte hålla på som de gör. Publiciteten.är deras livskraft.

Bilden ovan visar hur en soldat som har dött i strid bör ihågkommas och hedras. Hans sista minuter i livet då han förtärdes levande av eld är inget att dela eller att minnas. Det är något jag bara vill glömma, fast det blir nog svårt.

Han var soldat, stolt över att försvara sitt land och han var medveten om riskerna som detta innebär. Han gjorde sin plikt och betalade det yttersta priset. Jag kan inte göra mer än att skriva R.I.P. käre flygvapenkollega. Vi skall minnas dig. Du kommer inte att glömmas.

Jag skall nu utveckla det jag inledde med och rubriken på detta inlägg. Terroristers modus operandum är inte att ha ihjäl så många oskyldiga som möjligt. Att mörda oskyldiga är bara ett medel mot ett mål. Ett medel som de inte tvekar att använda, då det i allt övrigt har lämnat människosläktet och kastat allt vad heter medmänsklighet och empati överbord.

Målet de har är att ingjuta fruktan. Att göra människor så rädda att de inte vågar kritisera, i detta fall, sin islamitiska ideologi. Ett annat mål för islamister är att skapa splittring och polarisering i samhällen i västvärlden så att de kan manövrera lättare genom att låtsas vara utsatta och förtryckta. Ofta kallat att ta på sig "offerkoftan". Jag har tidigare skrivit om ordet "Islamofobi" här

Varje gång någon använder detta ord i tal eller skrift så är man automatisk medlöpare till islamisterna och går deras ärenden. Man bidrar till terroristernas mål, att få oss känna fruktan och hindra oss att se vad de faktiskt håller på med. Svensson är livrädd för att bli kallad "islamofob" eller "rasist".

Begreppet är alltså i själva verket en del av en islamistisk påverkansoperation syftande till att manipulera oss och få oss känna oss som "rasister" och "islamofober" och därmed få skuldkänslor och titta bort (så vi blir blinda för det som de facto sker). Det hela är ivrigt påhejat av den politiska adeln (begreppet "politiska adeln" används som ett samlingsbegrepp för både nuvarande och förra alliansregeringen) och av rödgrön media.

Med hjälp av medlöpare i den politiskt korrekta politiska adeln och i rödgrön massmedia så har de inga problem alls att manövrera. De möter inget motstånd, de möter istället en utrullad röd matta. Den politiska adeln är helt blinda över det faktum att vi faktiskt är under angrepp.

Sverige har inte varit i krig på över 200 år och många, framför allt inte den politiska adeln, förstår inte att vi faktisk nu är i krig mot våldsbejakande islamism, manifesterad genom Islamiska Staten (IS) och Al Queada och andra islamistiska terroristgrupper. Inte bara vi, utan hela västvärlden för övrigt.

Genom att inte försvara oss är vi helt försvarslösa mot terrorn. Man förstår inte att år 2015 är inte fienden en erkänd stat, utan en självutnämnd stat som kallar sig IS. Vi är i krig mot en asymmetrisk och irreguljär motståndare som förvisso inte har förklarat oss krig som det fungerade på den tiden då stater krigade mot varandra. Vad vi nu möter är en ny form av krigföring benämnd hybridkrigföring då krig inte längre utkämpas mellan statsaktörer. 

Vi är i ett läge då vi som stat tvingas försvara oss mot en motståndare vi inte ser och som saknar traditionella attribut som uniform och gradbeteckningar. Fienden kan vara t.ex. en ung flicka från förorten som spränger sig själv till döds på något tätbefolkat ställe. En forskare på försvarshögskolan har skrivit om denna nya hotbild tillsammans med en kollega i ett mycket läsvärt paper som du kan ladda ner och läsa här.

Politikerna disponerar 4 typer av maktmedel för att möta hot som riktas emot oss: 

1. Diplomatiska (UD) inklusive ambassaderna)). 
2. Informationsmaktmedel (strategic communication - de signaler som statsledningen sänder mot det egna folket och omvärlden). 
3. Militära maktmedel (Försvarsmakten) och slutligen, 
4. Ekonomiska (ekonomiska sanktioner). 

Dessa maktmedel förkortas "DIME" och är den uppsättning maktmedel som en stats ledning kan använda för försvar av den egna nationen. Det finns, tycker jag, ett femte maktmedel som kallas "soft power". Något jag skrivit om här. Läs gärna detta och de länkar jag har i detta inlägg innan du läser vidare här.

Har du nu läst detta kan du ju själv reflekterar över hur dessa maktmedel de facto hanteras och används av den politiska adeln. Här är ytterligare en länk som kan underlätta din reflektion.

Det jag inte är insatt i är hur den politiska ledningens tankar går, därför avstår jag att spekulera över detta. Jag kan bara betrakta, som vilken medborgare som helst, vilka offentliga signaler som den politiska ledningen sänder i sin strategiska kommunikation. Det är dessa signaler jag skriver om i mina inlägg. Jag har ingen insyn i något annat än vad ni alla andra kära läsare har och kan ta del av om ni vill.

Om ni tar er tid att läsa så är jag övertygad om att ni bildar er en egen uppfattning. Utifrån denna slutsats måste ni själva dra era slutsatser. Precis som jag själv gör, som en vanlig svensk medborgare, på min blogg.

Låt mig avsluta detta inlägg genom att säga något om det jag började med. Terroristernas ledningssystem heter sociala medier. Det är så de leder och samordnar. Beroende på vilka glasögon man har så kan ett inlägg där en människa eldas upp levande trigga olika signaler i en människa. Beroende på vilken "soft power" den som ser känner.

Facebookgrupper är ett tveeggat svärd. Att dela en blodig och grym video kan där kan "väcka fler" men sannolikheten att någon låter sig inspireras och radikaliseras är lika stor. Det är sällan (aldrig) ni har kontroll över vilka som läser det ni skriver och delar i olika grupper och hur de reagerar. Har ni någorlunda kontroll över era egna FB-vänner (förutsatt att ni inte har en offentlig profil) så är saken kanske en annan. Det är helt klart alltid en fråga om riskhantering. Att kritisera det som inte får kritiseras är alltid en risk. 

En dag kanske ni får ett meddelande från en anonym insändare som kanske lyder "Jag förstår att du älskar ditt barn som går på förskolan xx. Jag har sett dig hämta ditt barn och den kärlek ni visar varandra. Jag kommer att möta upp er en dag och jag ser fram emot det. Allauh Akbar,". Hur tror du att du skulle fungera i ditt liv och på ditt jobb efter det? 

Det är så de jobbar. Varje post på facebook, din blogg eller twitter är en risk. Men samtidigt måste man försvara sig och samhället som en barn och barnbarn skall växa upp i. Det är inte lätt när den politiska ledningen inte förstår att nationen är under angrepp utan istället stödjer angriparen.

Som soldat är man införstådd med riskerna. Det var även löjtnant Moaz al-Kasasbeh från Jordaniens flygvapen. Han dog med heder. Men om man som soldat, fegar ur (inte lyder order), och vägrar stå upp för sin soldatplikt när samhället och demokratin hotas då är man ingen soldat. Hur gör man då när politikerna inte är medvetna om hotbilden?, Ja då är man potentiellt illa ute. Det finns bara ett sätt för en demokrat. Det demokratiska samtalet.

Jag har skrivit om detta här. Hur du väljer att göra, ni som inte är soldater, är upp till er i detta kontaktlösa och statslösa krig då vi alla spelar någon slags roll som potentiella "soldater" (då de gamla reglerna inte gäller längre) utan kanske istället är opinionsbildare (bloggare t.ex.) måste du avgöra. 

Du måste själv avgöra vilken risk du vill utsätta dig för i ett krig som inte skyddas av krigets lagar och vilka medel du är beredd att använda dig av för att försvara vårt samhälle och vår demokratin. 

Jag kommer aldrig att tystas som demokrat. Jag kommer alltid att kritisera inom ramen för det som mina demokratiska värderingar tillåter vad gäller det demokratiska samtalet och åsiktsfriheten. Något annat finns inte för mig. Resten är upp till dig.

Läs denna bok. Den är gratis och mycket läsvärd. Informera dig. Och förmodligen en av de viktigaste böcker du läst. Bilda dig en uppfattning och hörs i debatten. Så mycket du vågar. Reflektera över vad som kan hända om du inte vågar. Vem vet? Kanske kan denna bok få dig att känna dig mer hoppfull och inse att du inte är ensam om dina tankar. Något jag hoppas.